Rock 'n' Roll Nightmare - Dum hårdrocks-skräck-komedi skrivern, producerad och skådespelad av brottaren och heavy metal-sångaren Jon-Mikl Thor, någon? Ja tack, genast! Thor och hans band The Tritons åker till en övergiven bondgård i sällskap med brudar och manager för att spela in en platta. Dumcharmig och uppslupen stämning uppstår genast, det dricks budweiser, dras lama skämt, snuskas och spelas heavy metal ("We live to rock" är fan fin!). Hårdrocksidyllen är total tills det visar sig att bor det en massa små fula lerklumpsmonster i spökhuset som en efter en tar över bandmedlemmarnas själar tills bara Thor är kvar... Riktigt inkompetent Evil Dead-rippande där det inte känns som nån inbladad vet vad de håller på med och där man inte vet om det är tänkt att filmen ska vara skrämmande eller rolig eller både och. Men det hindrar inte filmen från att vara både charmig och underhållande och den sanslösa twisten i slutet är tio minuter euforisk knas-lycka! Thor är kung.
Nightmare on Elm Street 2: Freddy's Revenge - Freddy är tillbaka och smyger sig in i drömmarna på en förvirrad high school-kille som han vill ska mörda åt honom i en uppföljare som jag nästan gillade mer än orginalet - den når kanske inte samma höjder som första filmen när den är som bäst, men man slipper å andra sidan störiga lollan Nancy Thompson och det är ett stort plus. Glad och charmig åttiotals-collage-stämning i merparten av filmen, det dansas italodisco på poolpartyt och protagonisten har Zapp!-affischer i sitt pojkrum och sånt gör en alltid lite gladare. Trevlig, lättittad film.
Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors - Terror på Elm Street-racet fortsätter med trean, som var en av de första skräckfilmerna jag såg och som jag mig veterligen inte sett om sen dess, konstigt nog mindes jag faktiskt en del som t.ex. temat att ungarna kan få superkrafter i drömmarna. Freddy är i alla fall tillbaka igen och driver ungdomar till självmord på ett mentalsjukhus. Ett rätt skönt gäng råkar illa ut: rullsstolsbunden rollspelsnörd, f.d pundartjej med punkdrömmar, aggro svart kile som pratar jive, tjocka tjejen med tv-stjärnedrömmar och, tyvärr, urtrista Patricia Arquette i huvudrollen som tjejen som har problem med föräldrarna (hur hon blev stjärna är ett mysterium). Inte blir det bättre av att jävla Nancy Thompson är tillbaka igen som nyutbildad psykolog som hjälper kidsen att slå tillbaka mot Freddy i drömmen. Det nya kristna temat kunde jag också vart utan. Men ändå en småtrevlig film med mycket tidstypiska latexkreationer.
W Is War - Fillipinsk postapokalyps är bra grejer, och det här är en av de braigaste jag sett, som det heter på sexårsspråk. I en mörk framtid (som ser ut exakt som åttiotalets Manila) härjar ett crazy lädergäng styrt av den onda sektledaren och sadisten Nosfero, som också drygar ut kassan med opiumsmuggling. Den mustaschprydde snuten W2 råkar döda ett läderfreak i nödvärn och Nosferu hämnas genom att skära av hans ädlare delar och göra honom oförmögen att älska med sin nyblivna fru, som söker tröst i andra armar. Och inte blir det bättre av att W2 blir avstängd från polisen för övervåld. Nu återstår bara hämnd för den stackars polisen, med andra ord dags att bepansra bilen och ladda bazookan. Mycket underhållande tokaction som är kul från början till slut. Finns för många roliga detaljer för att nämna, bara en sån grej som att Nosferus personliga livvakter är två crustar-shaman-dvärgar med yviga skägg... Tummen upp!
Think Big - Peter och David Paul, belgian blue-tvillingarna från Deodatos The Barbarians är tillbaka i denna action-komedi och två klantiga och hjärndöda truckers som hamnar i trubbel under en tur då de stöter på en geni-unge som har uppfunnit en apparat som kan styra all elektronik och är på flykt undan onda forskare. Tvillingarnas efterblivna småtjivande är småkul i 45 minuter, sen blir det lite tjatigare men det är okej för stunden. Man får bland annat höra tvillingarna rappa i den animerade inledningen.
Bruce Lee Mot Supermännen - Hjärnsmältande Bruce Li-kung fu av sämsta sort, den som klarar den här utan att snabbspola förtjänar en medalj. Berättandet är så inkompetent att det knappt gick att urskilja ett sammanhang i historien, men den handlar iaf. om ett gäng onda killar som hyr supermän för att kidnappa en känd forskare och trikåfjanten The Green Hornet ska stoppa dem. Det är kul i teorin att Hongkong-producenter rippar idéer från den sköna Three Supermen-serien men låt inte det lura dig: i verkligheten är det monoton och obegriplig kung fu-dynga med stulen musik (man får bland annat en sexscen till Kraftwerks "Autobahn"!) och väldigt lite trikåaction. The Green Hornet har konstigt nog på sig den röda Three Supermen-dräkten medans supermännen har på sig svart och vitrandiga trikåer med röd buttericksmask. Endast för självplågare.
Roots of Evil - Det här var däremot en skön kung fu-våffla. Nåt annat hade jag inte väntat mig med den tyska popsångaren, skådespelaren och c-filmsauteren Christian "Lovecamp" Anders bakom rodret. Anders spelar i alla fall Frank Mertens, en mild karatelärare i dum sjuttiotalsfrisyr som inte vill annat än att driva sin karateskola i lugn och ro. Hans drömmar krossas av den hårt drickande och smått liderliga dvärgen Van Bullock som leder en knarksmugglarliga och vill bli av med konkurrensen för sin egna karateskola. När Mertens vägrar sälja sin skola tar han till hårdhanskarna och en massa skön ful-karate, tysk schlager och vilda twistar följer. Mycket trevlig trash-rulle, Christian Anders som kung fu-expert är såklart ett vinnande koncept (faktum är att han faktiskt inte är så sopig som man kan tro, men bara hur han ser ut och hans fåniga Bruce Lee-skrikanden och jamanden är stor komik) och Van Bullock är en antagonist av rang, det är kunglig underhållning att se den lilla krumma mannen raljera om onda planer med sin pipiga röst, dricka spit och porra med brudar. Plus i kanten också för att hela filmen är inspelad med den där coola kameraeffekten som får färgerna att glänsa. Garanterat filmens enda likhet med Fassbinders Querelle.
Fit to Kill - Ännu en dos sorglös T&A-action från Hawaiis ledande filmexport Andy Sidaris och givetvis är den exakt på pricken likadan som alla andra, varför ändra en vinnande formel?
