23 Augusti 2007

When Women Played Ding Dong and Men Carried Clubs - Bruno Corbucci gör inga försök att skona din mentala hälsa i denna outhärdliga stenålders-sex-"komedi". Jag sätter komedi inom situationstecken eftersom humorn är av lägsta Bärsärkarna-klass, med andra ord så dålig att man inte fattar när det ska vara roligt. Stenåldern befolkas som titeln antyder av söta italienskor i pälsbikinis och krulliga vitmansafron som gillar att spela ding-dong och fula buskis-män i peruk och lösskägg som bär klubbor (Antonio Sabata har aldrig sett dummare ut). Filmen består filmen av små korta episoder, en mängd superdumma gags och lite naket som hålls ihop av en linjetunn ramhandling där två olika stammar konkurrerar om vattenkällor och brudar. Bland höjdpunkterna är ett stenåldersrockband, kast med liten gris och när alla i stammen luras att dricka kiss. Rekommenderas till idioter och folk som gillar italiensk buskis (man kanske skulle sätta ett likhetstecken där?).

Race to Danger - Karribiskt åttiotals-äventyr med Franco Nero. Franco är en butter sjöman som precis sparat ihop tiotusen dollar och ska öppna upp sina drömmar tahitiska bar då hans ödeslinje korsas av Vanessa, en skådespelerska som ärvt en diamantgruva och behöver tiotusen dollar för att köpa ett viktigt kontrakt. Sen blir det såklart en massa stjälande av pengar och kontrakt fram och tillbaka, lite kärlek samt bus i form av den hänsynslösa diamantgruveägaren som med alla medel vill driva bort Vanessa från staden innan hon hunnit skaffa fram pengarna och skriva på kontraktet. En bagatell, men en trevlig och mysig sådan som är väl värd en titt en slö söndagsförmiddag. Tänk Nero-pärlan Top Line fast snällare och utan en massa alkoholism, Indiana Jones-jönsande, utomjordingar och robotar och du kommer ganska nära.

That Man Bolt - Fred Williamson är kuriren Bolt som hyrs för att farkta en väska full med pengar mellan Hong Kong, Las Vegas och Mexiko och blir indragen i en massa bus och internationella konflikter. Ett hedersvärt försök att göra en slags James Bond/Bruce Lee-korsning med "The Hammer", men tyvärr funkar det inte hela vägen - Williamson är cool som alltid men den har lite TV-filmskänsla och det slår mig att jag aldrig vart särskilt förtjust i varken Bond eller kung fu. Den kändes litegrann som en aningen blekare Puppet on a String med Sven-Bertil Taube. Men Williamson är Williamson och man kan ha betydligt tråkigare framför videon. (en liten fundering jag kom att tänka på: visst är de Williamson-rullarna där han har affärer med dåliga nattklubbssångerskor oftast bland de sämre i hans filmografi?)

Süpermen Dönüyor - Riktigt patetiskt turkiskt försök till superhjältefilm. Följer Stålmannen-myten till punkt och pricka men är otroligt billig och ful. Stålmannen spelas av en ful, normalbyggd kille som ser ut som en pedofil i sina äckliga Klark Kent-glasögon. I flygscenerna används en stålmannen-leksak framför bluescreen (eller vanlig tv-skärm?) med så uselt resultat att Supersonic Man framstår som X-Men 2. I inledningen illustreras universum av julpynt! Och där har vi, bortsett från ett par smålustiga slagsmålscener, det enda roliga i den här på alla sätt undermåniga filmen. Inte så mycket att hänga i julgranen, hö hö...

The Mutilator - Riktigt inkompetent och förvirrande slasher som görs ännu mer förvirrande av att Prisma-släppet jag såg är totalt sönderklippt. Ett gäng ungdomar (alla är fula och dåliga skådespelare) ska spendera en helg i en av ungdomarnas farsas stuga, farsan har dock blivit galen när hans son i ung ålder utav misstag råkade skjuta sin mor när han rengjorde ett gevär. Nu går han lös på den syndiga ungdomen med köttyxa och motorsåg. Trots att filmen egentligen är urusel hamnar man i ett förlåtande läge eftersom filmen så uppenbart är ett amatörprojekt av ett gäng småstadsbor (alla i filmen pratar med bred Troll 2-dialekt) som utan tidigare erfarenhet försökt göra det bästa de kunnat med små medel. Det är en sak jag gillar med slashers, att de ofta känns lite hemmagjorda och att man får en förstahandsinblick i åttiotalets ungdomsliv utanför hippa Los Angeles och New York. Formeln är så enkel att alla kan kopiera den. Den här filmen känns i grund och botten symaptisk och har ett par sköna scener (t.ex. när de lurar till sig ett sexpack av en snäll svart mackägare eller Benny Hill-momentet när en av killarna blir utlovad bröst av flickvännen). Att totalsåga den här filmen vore som att totalsåga en efterbliven kattunge.

Candy Tangerine Man - Härlig blaxploitation som visst ska vara Samuel Jacksons personliga favorit! En av mina också! Handlar om hallicken "The Baron" som lever dubbelliv - pimpar brudar på dagarna och familjefader i förorten på kvällarna. Handslingsmässigt är det inte mycket att hurra för men vem bryr sig när Baronen är skitcool och har gadgets som maskingevär inbyggt i sin pimpmobile, stämningen på sin trashiga topp, dialogen kul (en biljardspelare kallar den vita bollen för "damn chalky, honkey cue!" när han missar ett slag) och modet precis så där vansinnigt som det ska vara i bra blaxplo. En höjdare!

18 Augusti 2007

Ninja Terminator - Helt sanslöst ninjaskräp av Godfrey Ho! Det här är utan tvekan det festligaste jag sett hittils av denne karl eftersom både Hong Kong-rullen har stjäl scener ifrån (en självgod karatesnubbe går runt och spöar upp folk och är allmänt dryg) och det nyskjutna materialet (Richard Harrison ninjar runt och jagar en magisk ninjastaty) bjuder på både fart, fest och dumheter utan att bli tråkigt ens för en stund.

Mina favoritstunder:
1. Richard Harrisons brud lagar hans favoriträtt, "drunken crabs" (!) men krabborna flyr och attackerar bruden varpå Richard leverar en välriktat ninjastjärna mot en av krabaterna.
2. Slagsmål motiverat av att en snubbe ber om vägbeskrivningen till en restaurang.
3. Richard Harrisons Katten Gustav-telefon.
4. Leksaksroboten!
5. Slutfighten - så mycket störtlarvig ninjakitsch att man nästan kissar på sig av skratt.

Högkvalitativ underhållning för oss som tycker att Wizards of the Lost Kingdom och Night Train to Terror är stor filmkonst.

10 Augusti 2007

Brennus, Enemy of Rome - Oj, vilken överraskning! Vad jag trodde skulle vara ännu en rutinartad fältslagspeplum visade sig vara en riktig höjdare, lätt en av de fem bästa sandalrullarna jag sett! Brennus, den hänsynslösa ledaren för de galliska barbartrupperna är på plundringståg genom romarriket och hotar nu att inta självaste huvudstaden. Roms korrupta regering försöker lösa hotet med mutor och diplomati men Brennus är som den barbar han är bara ute efter att skövla, våldta och bränna. Det är upp till en landsförvisad soldat och hans tappra män att stoppa barbarinvasionen. Grymt bra peplum med ordentligt hårda bud, tror inte jag sett nån annan peplum med såhär mycket död, lidande och grymheter - till och barnhjälten dör. Men det som verkligen gör filmen till en vinnare är att Gordon Mitchell är så jävla perfekt som den onde Brennus, en rå jävel till och med för att vara barbar. Gordon är mannen, så är det bara. Snygg widescreen på greksläppet för övrigt.

Linda - Typisk halvdan tattarsleaze från Francos glada (nåjå) åttiotal. Handlingen? Den gamla vanliga blandning av nattklubbscener, softcore-gnuggande, tvång, vit slavhandel, korrumperande av oskuld och Antonio Mayans som tvivelaktig hjälte. Bra? Njae, men rätt så avslappnande efter en hård arbetsdag. Den stora behållningen för min del var det finfina disco-soundtracket, sleazig wackawacka-disco blandat med Moroder-patischer, låten som gick "I Need a Shot" i ormgropsscenen måste borde vart en hit på Madrids gayklubbar.

6 Augusti 2007

Inland Empire - Dom första 45 minuterna av David Lynchs nya, otroligt förbryllande, mordgåta trodde jag mig åtminstone skymta den röda tråden men sen- shobang!- tappade jag helt bort mig och min arma hjärna blev utsatt för ytterligare två timmar skoningslös huvudknullning. Lynch har verkligen inte gjort det lätt för sin publik med sin nya film, tre timmar hejdlös kravallsurrealistism skjuten med DV-kamera utan manus och med sporadiska dans-och-musikinslag är förmodligen nog för att få alla utom hans mest förhärdade fans att springa mot dörren. Handlingen ska jag inte ens försöka gå in på men filmen har ändå sina poänger trots att den är ofantligt tålamodskrävande, först och främst är filmen väldigt snygg, förmodligen det snyggaste som gjort med DV-teknik. David Lynch förmåga att skapa obehaglig mardrömskänsla är intakt, skådespelet från Laura Dern är top notch och även här rör han ibland det briljanta, slutscenen är t.ex. förmodligen den finaste vi kommer att se på film i år. Men som helhet kändes den för mycket, för gåtfull och för lång. Folk brukar säga att Lynch filmer är som pussel där det saknas bitar, den här är med som ett uppknullat jävla pussel där alla bitar passar med alla med lite våld. Årets mest kompromisslösa film. Två av fyra i sällskapet somnade.

3 Augusti 2007

Hercules and the Princess of Troy - Pilotavsnittet av en planerad amerikansk Hercules-tv-serie med Gordon Scott som tyvärr aldrig materialiserades, kanske var upphovsmännen lite sent ute 1965 när genren var på väg att dö. Första och sista avsnittet var i vilket fall riktigt trevligt, Gordon Scott kan man alltid lite på, muntert och glatt med lagom högtravande ton. Dessutom bjuds man på ett för genren ovanligt lyckat sjömonster signerat framtida specialeffektsmästaren Carlo Lombardi. Bra shit!

Dawn of the Pirates - Inte alls en piratfilm utan en tidig bengalisk äventyrsfilm, släppt på coola pre-certboalget EKO med nästan löjligt snyggt omslag och en skitkonstig kassett med bara en synlig spole. Lex Barker är enda namnet man känner igen och det verkar av allt att döma vara en uppföljare på en annan film. Lex är en indisk äventyrare med tam tiger som räddar vita ungmöer från onda Kali-dyrkare. Alltså, jag älskar ju män i turban och ostindiska kompaniet lika mycket som the next guy men här, 1954, verkar italiensk äventyrsfilm inte riktigt hittat formen än, den där onämnbara italienska känslan saknas och det hela påminner mest om en dålig amerikansk eller brittisk b-film, stel på helt fel sätt. Lägg till oinspirerad dubbning, skådespel på amatörteaternivå och actionsekvenser som är så löjligt futtiga att man skämas å skaparnas vägnar och du har en film som ingen annan än anala äventyrsamlare behöver bry sig om. Men, som sagt, omslaget är guld och filmen är så oskyldig att det är omöjligt att bli arg på den.

Hercules the Avenger - Rätt så trashig och skum peplum med übermanlige kroppsbyggarikonen Reg Park, Schwarzneggers förebild och mentor. Hercules hamnar i onåd hos underjordsgudinnan Gia som hämnas genom att göra hans son vansinnig. Herc beger sig av nån anledning som jag inte fattade ner i dödsriket för att rädda sin sons själ och en massa footage från Hercules in the Haunted World, en Reg Park-rulle av betydligt högre kvalitét, återanvänds (på ett smärtsamt tydligt sätt då lågbudgetkänslan plötsligt bryts med något snyggt och välgjort). Samtidigt skickar Gia ut en falsk Hercules som ställer till olycka och kaos i det goda kungadömet, och allt slutar förstås med vulkanutbrott och en smått bisarr slutstrid med inte-nudda-golv-tema. Ganska vild rulle och jag är verkligen ingen ovän till klipp-och-klistrande men jag är rädd att det här var lite för taffligt för att funka hela vägen. Värd en titt för fansen men det finns betydligt bättre Hercules-rullar.

2 Augusti 2007

Lust for a Vampire - Anade redan av titeln att jag skulle gilla det här. Naket, lesbiskt och vampyrism funkar alltid (åtminstone så länge goterna håller sig borta). Kvinnliga vampyrer terroriserar en mustig Hammer-by och slår sig ned på ett flickinternat, vampyren Carmilla slits mellan sin kärlek till rysarförfattaren som vikarierar som lärare och hungern efter blod. Tyvärr spings det inte så mycket i slott i genomskinliga nattlinnen, men i övrigt var den toppenmysig. Nu var det visserligen hundra år sedan jag såg Vampire Lovers men jag tror jag gillade den här bättre.

The Hound of the Baskervilles - Väldigt snygg, spännande och charmig rysar-deckare och Cushing är klippt och skuren som Sherlock Holmes. Jag säger bara move over Basil Rathbone!

The Horror of Frankenstein - Lite b:igare och mer eurotrashigt än man är van vid från Hammer men ändå, eller kanske just därför, en riktigt trevlig got-rysare där Frankenstein är mer en charmig psykopat än en oetisk vetenskapsman. Förutom de vanliga ingredienserna bjuds det på lite naket och våld samt lyckad svart humor.

1 Augusti 2007

Ninja Destroyer - Godfrey Ho, filmens motsvarihet till gonnoré, slår till med ännu en av hans oövergripliga antal klipp-och-klistra ninjarullar utan existensberättigande. Den här gången drygar han ut merparten av filmens speltid med en gudsförgäten thailändsk film om rebeller som kämpar om en diamantgruva bland bungalows och grushögar. Det anmärkningsvärda är att det är omöjligt att fatta vilka som är onda och vilka som är goda samt vilken inbördes relation karaktärerna har till varandra. Saker bara händer, meningar sägs och det skjuts och slåss. Som tur är är det nyskjutna ninja-mateialet med Bruce Baron och Stuart Smith (alla femton minuter av det) riktigt festligt i sin groteska uselhet. Stuart är den onda vietnam-veteranen och ninjan Michael, som lierat sig med diamantsmugglarrebellerna. Det är mycket roligt när han för dialoger med karaktärerna i den thailändska filmen i extrem närbild. Men hans gamla Vietnam-sergant och tillika ninja/CIA-agent Byron får i uppdrag att stoppa honom. En orgie i prislös dialog/dubbning, skådespel i Troll 2-nivå, sanslösa ninjamoves och fåniga dräker (härligt lilla rödluvan-stuk på de onda ninjorna!). Men inte värt de 75 minuterna obgriplig och urtråkig bungalowaction.

Licensed to Terminate - Uppenbarligen vill jag gärna ha gonorré för jag begav mig genast i kast med en ny ninjarulle av denna tveksamma talang. Den här var lite "bättre" än Ninja Destroyer även fast termer som "bra" och "dålig" har lite eller ingen betydelse i det idiot-universum de rör sig i. Den nya frälsaren Alpha är född och legenden säger att han i vuxen ålder ska befria världen från ondskan. Det kan såklart inte de svarta ninjorna acceptera och bestämmer sig för att likvidera ungjäveln. Den goda ninjan Gordon (Richard Harrison med inte särskilt tufft eller övertygande ninjanamn) får i uppdrag av en knepig ninjamästare i skägg att beskydda ungen från ondskans krafter. Eftersom Hong Kong-rullen som Godfrey snor merparten av filmen i från handlar om en knegande truckförare som hittar ett föräldralöst barn och gör uppror mot sin korrupta chef så verkar med andra ord onskans krafter från en sketen truckfirma belägen på en grushög och leds av en knubbig kille i flottig mustasch och billig kostym med senapsfläckar på slipsen typ. Filmen om truckföraren är typisk solkig och full av dryga sidohistorier men det är ändå okej eftersom dubbningen inte är av denna värld (alla meningar skriks och är så dumma att det gör ont) och det är mer nyskjutet material. Musiken går inte heller av för hackor, eller vad sägs om Cabaret Voltaire-doftande industrimusik varvas med instrumental gothrock och lite plastig disco. Men det bästa är ändå det nyskjutna materialet: då och då föröker de onda ninjorna attackera men Gordon dyker alltid upp i sita sekund och bjuder på en orgie i manisk hurtig ninjakitsch: kaststjärnor, blåsrör, ninjasvärd, magiska osynlighetstrick, you name it. Richard Harison i obeskrivligt fånig gul ninjadräkt - förmodligen inhandlad på Buttericks och för tydlighets skull med ett rött pannband som det står "NINJA" på - är en bild jag sent kommer att kunna radera från näthinnan. Innan och efter varje strid tar Gordon på och av sig sitt ansiktsskynke och det är en scen som kommer att återanvändas ofta - sammanlagt säkert tjugo gånger under filmens 90 minuter! Stor glädje.

25 Juli 2007

El Pequeño Robin Hood - Underbar äventyr/familjefilm med tre generationer René Cardonas: Cardona Jr står för manus/produktion, Cardona Sr regisserar och spelar huvudrollen tillsammans med unga Cardona III. It's a family affair. Den gamla zigenaren Aramis, hans unge protogé bågskyttsexperten Robin Hood och den tjuvaktige primaten Lucifer reser vilda västern runt för att underhålla massorna med sin bågskyttsshow (medan apan länsar fickorna på byborna med mottot "tag från de rika, ge till de fattiga: oss!"). Det glada gänget hjälper en resande kvinna att föda, gnabb och kärlek uppstår mellan Robin och hennes unga dotter, men sedan uppstår problem när den luraktiga zigenaren blir fängslad för stöld och Robin och Lucifer försöker sig på både fritagning och att stoppa ett gäng banditer från att råna en värdetransport. Färglatt och genommysigt, alla gör bra irfrån sig men apan Lucifer stjäl såklart showen i sin gula sparkdräkt. Den som inte smälter under apans kosackdans-nummer har inget hjärta.

22 Juli 2007

Black Sabbath - Episodfilm av Bava med en urgammal Boris Karloff som narrator/skådespelare. I första episoden blir Michele Mercier stalkad på telefonen, är det hennes kåkfararpojkvän eller lesbiska älskarinna som vill henne illa? Så värst spänannde blir det inte men det lesbiska temat måste ha vart kittlande i början på sextiotalet. Nästa episod är en slags östeuropeisk tolkning av vampyrmyten, med Karloff som blodsugare. Spindelväv, gotik, småtråkigt. Sista episoden är den klart bästa, en klassisk skäprysare á la Chock och Kalla Kårar, på det gamla hederliga temat "man ska inte stjäla från de döda". Sammantaget är filmen en typisk medioker Bava - snygg och briljant ljussatt, men också rätt mossig och småtråkig.

Blood and Black Lace - Mord och komplott på catwalken i en trevlig tidig giallo som faktiskt påminde en hel del om gamla Hillman-rullen Mannekäng i Rött. Orginell, helt otrolig på det visuella planet och oväntat brutal för att vara så tidig men handlingsmässigt kunde den vart starkare, själva mordmysteriet och twistarna sitter inte riktigt där de ska. Bra film men oförtjänt klassiker-statusen.

The Night Evelyn Came Out of the Grave - Ett slags korsning mellan giallo och gotisk skräck. Eller rättare sagt så börjar det som en gotisk rysare med gialloestetik och slutar 100% giallo. Långt ifrån den mest fullgjutna giallon, men det sköna modet och det fantastiskt vilda slutet förlåter utan tvekan att den segar lite i partier. Sevärd helt enkelt.

Sodom och Gomorra - Bibliskt om syndens näste nummer ett, Sodom och Gomorra. Den gode Lot, hebréernas konung, leder sitt folk in i Sodoms rike i tron att de ska gå att leva i harmoni med de dekadenta sodomiterna, ett ödestigert beslut. Helt okej mastodontfilm med imponerande fältslagsscener signerade Sergeo Leone, lite för kristet för min smak bara, det hade behövs mer synd, sex och dekadens för att hålla mitt intresse hela vägen.

15 Juli 2007

The Baby's Room - Riktigt vass tv-rysare av spanske nittiotalsreliken Alex de la Iglesia, en ung sportjournalist med fru och spädbarn flyttar in i ett spökhus där parets babyövervakningsutrustning visar ett parallelt universum där den milde mannen går bananas och mördar hela familjen. Är egentligen skittrött på moderna spökhusfilmer men den här stack ut och vann över mig genom att vara både bra spelad, läskig och rolig (utan att passera den tunna gränsen till skräckkomedi) samt bjuda på lite nya grepp. Bra skit, blir till att kolla upp dom andra spanska tv-skräckisarna i serien (en ska visst vara regisserad av Serrador, mumma!)

The Mysterious Swordsman - Munter fäktnings med mustaschprydde äventyrshjälten Frank Lantimore som duellerar, räddar damer i nöd och bekämpar en lömsk hertig som smider räder och lierar sig med de onda spanjorerna. Hertigen är ute efter Frank som går under jorden och blir "den mystiske fäktaren", rebellernas ledare. Mer än lovligt mossigt matinéfilm med fäktning, hjältedåd och en fläkt av romantik, inte mycket att hänga i julgranen.

The Devil's Cavaliers - Mer fäktningsmatiné med Frank Lantimore och den här är inte bara munter utan direkt fryntlig. Inte fan blir det bättre för det. Mer eller mindre exakt samma film som The Mysterious Swordsman, det enda nya är att Lantimore har med sig en grupp muntra musketörer som då och då brister ut i manlig sopransång under sina trapatser och när det ska förföras fruntimmer. Även lite humor i drutta-på-ändan-nivå bifogas av comic relief-musketören i löjlig mössa. Den här filmen passade inte mig särskilt bra och jag har svårt att se vem den annars skulle passa bättre.

The Heist - Tidig fransk/italiensk crime om en hänsynslös bankrånare med Dillinger-komplex och den spiral av grov kriminalitet och ond bråd död som slutligen leder honom i fördärvet. Lite trubbigt regisserad och lätt avslagen i partier, men Robert Hussein är helt okej i huvudrollen och visst lunkar det på hyfsat ändå. Inget någon behöver leta ihjäl sig efter men hittar man den som jag billigt på loppis så kan man hitta sämre filmer att slå ihjäl två timmar med...

7 Juli 2007

Kilink Vs. The Flying Man - Andra filmen om turkiets superskurk nummer ett tar vid precis där första filmen slutar, filmen både känns och ser ut som en riktigt rafflande trettiotals-serial med extra mycket våld och synd. Filmen är fantastisk när skelettdräktmaskerade Kilink pimpar brudar, torterar vetenskapsmän och håller låda om dödsstrålar och världsherravälde, och det gör han ofta, den flygande mannen (en blandning av Stålmannen och Billy Batson i Shazam) gör däremot inte så mycket väsen av sig. Tyvärr är sista delen av filmen förstörd och illustreras med stillbilder och berättarröst, så man missar när Kilink mördar prinsessor och stjäl kronjuveler. Bara att tacka ebay-Bill och hans Onar Films för att han hämtat tillbaka den här finfina filmen från dödsriket.

Gordon, the Black Pirate - Välsmort, muntert piratäventyr med alla dom rätta ingredienserna. Skön hjälte och Vincent Price är härligt lömsk som den goda kungens onda rådgivare. Toppenrulle!

American Hunter - Mer indonesiskt dåraction från kungen i det fältet, Arizal. Den genomonde superskurken Judas vill åt ett hemligt microship som ska användas till att förstöra den globala ekonomin eller nåt, men Chrisopher Mitchums tuffa snut Jake Carter sätter hårt mot hårt. Sen slåss, sprängs och skjuts det oavbrutet i 90 minuter utan tillstymmelse till andhämtning. Självklart en riktigt underhållande rulle, bara en sån sak som att Peter O'Briens tjallare heter Tom Selleck!

26 Juni 2007

The Dead Are Alive - Mycket trevlig giallo som inte gjort mycket väsen av sig. Till synes meningslösa våldsdåd vid en arkeologisk utgrävning, vem är den skyldige? Den alkade wifebeater-arkeologen i hjälmfrisyr och mustasch eller den lynniga direigenten som kämpar om samma kvinnas gunst? Den homosexuella koreografen med moders-komplex? Dirigentens undergivna assistent? Eller är det rent av en etruskiansk gravförbannelse i farten? Bra handling med mycket utpressning, rävspel, minnesluckor och dolda baktankar, mer skräckstämning än vanligt. Inte fullt lika vass som regissörens gialloklassiker Autopsy, men bra är det.

Mark of the Devil - Udo Kier, häxbränningar, snusk, tortyr och gore. Inte helt tokigt upplägg, men tyvärr funkade det inte alls på mig, regin är på samma nivå som ett oinspirerat Franco-Dietrich samarbete; ser väl hyggligt påkostat ut och saker händer men man orkar inte bry sig. På effektplanet är den dock rätt lyckad, borde nog ha sett under gore-perioden istället. Har alltid haft på känn att den skulle vara kass och nu fick jag det bekräftat.

El Increible Profesor Zovek - Brottaren och magikern profsesor Zovek bekämpar en galen (riktig) professor som yrar om magnetism och skapat en armé av hundmän, zombies och kannibalistiska dvärgar. Första tjugo minuterna är knäckande trista, bara en massa snack (på spanska utan text) men sen tar det sig lite när den galna professorn börjar röja och hålla låda. Halvsvalt betyg, uppföljaren La Invasion de la Muerte med radarparet Zovek och Blue Demon är mycket bättre.

Wizards of the Lost Kingdom II - Roger Corman-producerad fantasy, uppseendeväckande dum sådan till och med för att vara en New Concorde-produktion. Världens torraste grabb visar sig vara Den Utvalde och beger sig ut på ett dumt jävla quest för att hitta magiska ringar och svärd och bekämpa onda magiker. Och så vidare. Massor av återvända scener från andra Corman-barbarer (vilket inte lär förvåna någom sett sett den betydligt charmigare första Lost Kingdom-filmen), halva jävla The Warrior & The Sorcerer dyker upp igen, jag som precis lyckats förpassa den bajskorven ur minnet. Extremt kass och lam film som ändå är rätt så underhållande i sin totala idioti och brist på existensberättigande.

Dirty Pictures - Lysande hippie-giallo av Umberto "Kungen" Lenzi. Ray Lovelock och Ornella Muti är ett pornogarfikrängande hippiepar vars sorglösa leverne tar ett hastigt slut då de får soppatorsk och hamnar och söker tillflykt i ett stort gods bebott av en socitetskvinna som försöker lura dem att göra sig skyldiga till mord. Handlingsmässigt är det spännande och bra men filmens bästa kvalitér är stämningen, fotot, musiken och den totala overkillen på hippie-larv av bästa sort. Jag satt och fånlog filmen igenom, sista Lenzi-giallon jag hade kvar att se och kan mycket väl vara min favorit.

9 Juni 2007

Stinker (eller var det kanske Stinger den hette?) - En film om "tuffa" marinsoldater som bekämpar jätteskorpioner på ubåt. Martin Munthe slår till igen, och det med besked! För er som tyckte att Hjärta av Sten och Camp Slaughter höll alldeles för hög kvalitét är det här årets film. För vem kan tacka nej till världens sämsta CGI-effekter, skådespel i bästa Blödarna-nivå (tycker nästan synd om Michele Maedows som var så bra i höjdar-rullen Darling) och så låg budget att Munthe nödgats filma hela skiten i extrem närbild för att dölja bristen på ordentliga sets (Franco zoomade åtminstone) Tilläggas kan också göras att handlingen går på tomgång från första scen, det snålas på skorpionmonster och vi bjuds mest på en massa meningslöst snack och pinsam hemmasnickrad Tarantinodialog. En djupt plågsam upplevelse för både hjärna och själ. Ser redan fram mot Munthes näsa projekt, det ryktas om nåt ockultist-tjosan...

Killing Birds - Finns det någon person, någonstans som ens gillar den här filmen lite? Skulle i så fall starkt ifrågsätta den personens mentala hälsa. Italiensk åttiotalsskräck när den är som allra sämst, med andra total dynga utan några som helst njutbara kvalitéer.

Pay or Die - Härligt fillipinskt spektakel där den sexiga Interpol-agenten Cleopatra Wong tar sig an en kidnapparliga. Till sin hjälp har hon ett osannolikt team bestående av en tjock spåtant som äter hela tiden och en fjolla med karatekunskaper och dragshow-drömmar. Fjollan är den sterotypa filmfjollan to end all filmfjollor och springer runt och bögar sig med sån överskottsenergi att man skulle kunna tro att regissören försökt dra liv i den gamla fina tjugotalsgenren kokain-fars. En fest från början till slut, minst lika kul som första Cleo-filmen. Bobby A. Suarez rules!

Cop Game - Bra vietnamrulle av Bruno Mattei (RIP), mannen som aldrig fött en egen idé men gör flåsig dumfilm som ingen annan. Bren Huff (Strike Commando II) och hans asiatiska sidekick är två tuffa snutar i Vietnam som får i uppdrag att undersöka mord på amerikanska officerare av en amerikansk militärgrupp. Ingen har rent mjöl i påsen och spåren pekar mot Moskva och resulterar såklart i massor av hjärndöd action och loj humor, precis som man vill ha det. Inte riktigt Strike Commando-klass men mycket bättre än Double Target (vilket iofs. inte är så svårt), den smittande pudelrocks-titellåten är inte heller direkt ett minus...

Zombi 3 - Har alltid gillat den här filmen som verkar ha sneglat mer på Nightmare City än Romero och Zombie Flesheaters. Det lilla material Fulci filmade är faktiskt rätt segt, tur då att Mattei hoppade på och befruktade filmen med sin patenterade energiska idioti (och ett skrattretande ekologiskt budskap). Finns mycket att gotta sig åt men scenerna med zombiehuvudet i kylskåpet och zombien som leker tittut ur en gravid kvinnas mage är bland det dummaste och bästa jag sett i en zombiefilm! Annars är det mycket dum dialog, bristande logik och högt tempo, en klart lyckad film om man är på rätt humör.

Over the Edge - Förbaskat bra och stenhård ungdomsfilm från sjuttiotalets slut om ett gäng bortglömda ungdomar som gör revolt mot vuxenvärlden i ett välordnat amerikanskt övre medelklass-nybygge efter att snuten stängt deras ungdomsgård. Hur bra som helst och i fräck sjuttioatlsstil med snickarbyxor och avklippta t-shorts. En ny favorit!

Final Destination 3- Tredje gången gillt för denna rätt sega skräckserie och denna gång klaffar det helt plötsligt. Trean tar inte sig självt på så blodigt allvar och är mycket roligare än sina förlagor. Skulle beskriva filmen som en välgjord, kul tonårsslasher utan mördare, istället dör ungdomarna av långa, osannolika orsakskedjor. Exempelvis kan det börja med att en tub handkräm tappas utanför en dörr sluta med att nån brinner inne i ett ett solarie, med många steg emellan. Inte direkt skrämmande men ganska nervigt. Hur som helst en bra film som är väl värd en titt.

Rape- En slags antologifilm/halvmondo om våldtäkt, ovanligt tveksamt till och med för att vara en Eurociné-produktion. Ett gäng (manliga) grävande reportrar beslutar sig för att göra en special om våldtäkt, "det enda brottet där förövaren känner sig oskyldig och offret får skämmas". De börjar med att gå runt och filma folk på stan och fråga vad de tycker om våldtäkt (!). Alla är väl rätt negativa till det men de får ändå rätt konstiga svar som "Well, i'm not for it" och "It's against the law". Sedan besöker reportrarna en rättsal där en ung kvinna anklagar en uppenbart skyldig man för våldtäkt (samma skalliga snubbe som får spela pervo i alla Eurocinés filmer). Domarna tycker dock att hon får skylla sig själv eftersom hon inte hade BH på sig, den anklagade är ju trots allt bara man. Sen beger sig journalisterna ut och intervjuar våldtäktsoffer, vilket leder till en massa korta episodfilmer som alla är likadan, kvinna stöter på slemmiga män och blir våldtagen (medans en nyfiken kamera zoomar in bröst och skrev). Brigitta Lahies episod sticker dock ut lite (och är även den klart bästa) då den också har ett hämdtema, ett gäng trucker lowlifes får erfara vad en våldtagen läkarstudent kan åstadkomma med kirurginstrument och sömnmedel... Efter det lyckas journalisterna till och med gräva fram lite osmakligt Vietnam-material ("this footage is real dynamite!"). Mycket skev film, och där till en ganska tråkig sådan, även fast den glimrade till ibland. Själv gillade jag dom ytterst stela och klyschiga redaktionsmötena bäst. Kanske nåt för värre sleazers än jag?

Temple of a Thousand Lights- Lättsam äventyrs-heist med spellevinken/mästertjuven Richard Harrison som ska själva en helig indisk diamant. Riktigt bra grejer måste jag säga, glad, spännande och rolig - jag satt och fånlog filmen igenom. Tror även att många som vanligtvis inte uppskattar äventyr skulle kunna gilla den. Ännu en Lenzi-pärla helt enkelt.

El Miron Y La Exhibitionista - Ointressant Franco-porr. En smygfluktare med kikare spanar in Lina Romay ha sex i olika konstellationer och onanera. Finns inte så mycket mer att tillägga, vart så uttråkad att jag tvungen att spola flera gånger. Lina har en seriöst läskig finne på rumpan, sexigt värre.