23 Augusti 2007

When Women Played Ding Dong and Men Carried Clubs - Bruno Corbucci gör inga försök att skona din mentala hälsa i denna outhärdliga stenålders-sex-"komedi". Jag sätter komedi inom situationstecken eftersom humorn är av lägsta Bärsärkarna-klass, med andra ord så dålig att man inte fattar när det ska vara roligt. Stenåldern befolkas som titeln antyder av söta italienskor i pälsbikinis och krulliga vitmansafron som gillar att spela ding-dong och fula buskis-män i peruk och lösskägg som bär klubbor (Antonio Sabata har aldrig sett dummare ut). Filmen består filmen av små korta episoder, en mängd superdumma gags och lite naket som hålls ihop av en linjetunn ramhandling där två olika stammar konkurrerar om vattenkällor och brudar. Bland höjdpunkterna är ett stenåldersrockband, kast med liten gris och när alla i stammen luras att dricka kiss. Rekommenderas till idioter och folk som gillar italiensk buskis (man kanske skulle sätta ett likhetstecken där?).

Race to Danger - Karribiskt åttiotals-äventyr med Franco Nero. Franco är en butter sjöman som precis sparat ihop tiotusen dollar och ska öppna upp sina drömmar tahitiska bar då hans ödeslinje korsas av Vanessa, en skådespelerska som ärvt en diamantgruva och behöver tiotusen dollar för att köpa ett viktigt kontrakt. Sen blir det såklart en massa stjälande av pengar och kontrakt fram och tillbaka, lite kärlek samt bus i form av den hänsynslösa diamantgruveägaren som med alla medel vill driva bort Vanessa från staden innan hon hunnit skaffa fram pengarna och skriva på kontraktet. En bagatell, men en trevlig och mysig sådan som är väl värd en titt en slö söndagsförmiddag. Tänk Nero-pärlan Top Line fast snällare och utan en massa alkoholism, Indiana Jones-jönsande, utomjordingar och robotar och du kommer ganska nära.

That Man Bolt - Fred Williamson är kuriren Bolt som hyrs för att farkta en väska full med pengar mellan Hong Kong, Las Vegas och Mexiko och blir indragen i en massa bus och internationella konflikter. Ett hedersvärt försök att göra en slags James Bond/Bruce Lee-korsning med "The Hammer", men tyvärr funkar det inte hela vägen - Williamson är cool som alltid men den har lite TV-filmskänsla och det slår mig att jag aldrig vart särskilt förtjust i varken Bond eller kung fu. Den kändes litegrann som en aningen blekare Puppet on a String med Sven-Bertil Taube. Men Williamson är Williamson och man kan ha betydligt tråkigare framför videon. (en liten fundering jag kom att tänka på: visst är de Williamson-rullarna där han har affärer med dåliga nattklubbssångerskor oftast bland de sämre i hans filmografi?)

Süpermen Dönüyor - Riktigt patetiskt turkiskt försök till superhjältefilm. Följer Stålmannen-myten till punkt och pricka men är otroligt billig och ful. Stålmannen spelas av en ful, normalbyggd kille som ser ut som en pedofil i sina äckliga Klark Kent-glasögon. I flygscenerna används en stålmannen-leksak framför bluescreen (eller vanlig tv-skärm?) med så uselt resultat att Supersonic Man framstår som X-Men 2. I inledningen illustreras universum av julpynt! Och där har vi, bortsett från ett par smålustiga slagsmålscener, det enda roliga i den här på alla sätt undermåniga filmen. Inte så mycket att hänga i julgranen, hö hö...

The Mutilator - Riktigt inkompetent och förvirrande slasher som görs ännu mer förvirrande av att Prisma-släppet jag såg är totalt sönderklippt. Ett gäng ungdomar (alla är fula och dåliga skådespelare) ska spendera en helg i en av ungdomarnas farsas stuga, farsan har dock blivit galen när hans son i ung ålder utav misstag råkade skjuta sin mor när han rengjorde ett gevär. Nu går han lös på den syndiga ungdomen med köttyxa och motorsåg. Trots att filmen egentligen är urusel hamnar man i ett förlåtande läge eftersom filmen så uppenbart är ett amatörprojekt av ett gäng småstadsbor (alla i filmen pratar med bred Troll 2-dialekt) som utan tidigare erfarenhet försökt göra det bästa de kunnat med små medel. Det är en sak jag gillar med slashers, att de ofta känns lite hemmagjorda och att man får en förstahandsinblick i åttiotalets ungdomsliv utanför hippa Los Angeles och New York. Formeln är så enkel att alla kan kopiera den. Den här filmen känns i grund och botten symaptisk och har ett par sköna scener (t.ex. när de lurar till sig ett sexpack av en snäll svart mackägare eller Benny Hill-momentet när en av killarna blir utlovad bröst av flickvännen). Att totalsåga den här filmen vore som att totalsåga en efterbliven kattunge.

Candy Tangerine Man - Härlig blaxploitation som visst ska vara Samuel Jacksons personliga favorit! En av mina också! Handlar om hallicken "The Baron" som lever dubbelliv - pimpar brudar på dagarna och familjefader i förorten på kvällarna. Handslingsmässigt är det inte mycket att hurra för men vem bryr sig när Baronen är skitcool och har gadgets som maskingevär inbyggt i sin pimpmobile, stämningen på sin trashiga topp, dialogen kul (en biljardspelare kallar den vita bollen för "damn chalky, honkey cue!" när han missar ett slag) och modet precis så där vansinnigt som det ska vara i bra blaxplo. En höjdare!

18 Augusti 2007

Ninja Terminator - Helt sanslöst ninjaskräp av Godfrey Ho! Det här är utan tvekan det festligaste jag sett hittils av denne karl eftersom både Hong Kong-rullen har stjäl scener ifrån (en självgod karatesnubbe går runt och spöar upp folk och är allmänt dryg) och det nyskjutna materialet (Richard Harrison ninjar runt och jagar en magisk ninjastaty) bjuder på både fart, fest och dumheter utan att bli tråkigt ens för en stund.

Mina favoritstunder:
1. Richard Harrisons brud lagar hans favoriträtt, "drunken crabs" (!) men krabborna flyr och attackerar bruden varpå Richard leverar en välriktat ninjastjärna mot en av krabaterna.
2. Slagsmål motiverat av att en snubbe ber om vägbeskrivningen till en restaurang.
3. Richard Harrisons Katten Gustav-telefon.
4. Leksaksroboten!
5. Slutfighten - så mycket störtlarvig ninjakitsch att man nästan kissar på sig av skratt.

Högkvalitativ underhållning för oss som tycker att Wizards of the Lost Kingdom och Night Train to Terror är stor filmkonst.

10 Augusti 2007

Brennus, Enemy of Rome - Oj, vilken överraskning! Vad jag trodde skulle vara ännu en rutinartad fältslagspeplum visade sig vara en riktig höjdare, lätt en av de fem bästa sandalrullarna jag sett! Brennus, den hänsynslösa ledaren för de galliska barbartrupperna är på plundringståg genom romarriket och hotar nu att inta självaste huvudstaden. Roms korrupta regering försöker lösa hotet med mutor och diplomati men Brennus är som den barbar han är bara ute efter att skövla, våldta och bränna. Det är upp till en landsförvisad soldat och hans tappra män att stoppa barbarinvasionen. Grymt bra peplum med ordentligt hårda bud, tror inte jag sett nån annan peplum med såhär mycket död, lidande och grymheter - till och barnhjälten dör. Men det som verkligen gör filmen till en vinnare är att Gordon Mitchell är så jävla perfekt som den onde Brennus, en rå jävel till och med för att vara barbar. Gordon är mannen, så är det bara. Snygg widescreen på greksläppet för övrigt.

Linda - Typisk halvdan tattarsleaze från Francos glada (nåjå) åttiotal. Handlingen? Den gamla vanliga blandning av nattklubbscener, softcore-gnuggande, tvång, vit slavhandel, korrumperande av oskuld och Antonio Mayans som tvivelaktig hjälte. Bra? Njae, men rätt så avslappnande efter en hård arbetsdag. Den stora behållningen för min del var det finfina disco-soundtracket, sleazig wackawacka-disco blandat med Moroder-patischer, låten som gick "I Need a Shot" i ormgropsscenen måste borde vart en hit på Madrids gayklubbar.

6 Augusti 2007

Inland Empire - Dom första 45 minuterna av David Lynchs nya, otroligt förbryllande, mordgåta trodde jag mig åtminstone skymta den röda tråden men sen- shobang!- tappade jag helt bort mig och min arma hjärna blev utsatt för ytterligare två timmar skoningslös huvudknullning. Lynch har verkligen inte gjort det lätt för sin publik med sin nya film, tre timmar hejdlös kravallsurrealistism skjuten med DV-kamera utan manus och med sporadiska dans-och-musikinslag är förmodligen nog för att få alla utom hans mest förhärdade fans att springa mot dörren. Handlingen ska jag inte ens försöka gå in på men filmen har ändå sina poänger trots att den är ofantligt tålamodskrävande, först och främst är filmen väldigt snygg, förmodligen det snyggaste som gjort med DV-teknik. David Lynch förmåga att skapa obehaglig mardrömskänsla är intakt, skådespelet från Laura Dern är top notch och även här rör han ibland det briljanta, slutscenen är t.ex. förmodligen den finaste vi kommer att se på film i år. Men som helhet kändes den för mycket, för gåtfull och för lång. Folk brukar säga att Lynch filmer är som pussel där det saknas bitar, den här är med som ett uppknullat jävla pussel där alla bitar passar med alla med lite våld. Årets mest kompromisslösa film. Två av fyra i sällskapet somnade.

3 Augusti 2007

Hercules and the Princess of Troy - Pilotavsnittet av en planerad amerikansk Hercules-tv-serie med Gordon Scott som tyvärr aldrig materialiserades, kanske var upphovsmännen lite sent ute 1965 när genren var på väg att dö. Första och sista avsnittet var i vilket fall riktigt trevligt, Gordon Scott kan man alltid lite på, muntert och glatt med lagom högtravande ton. Dessutom bjuds man på ett för genren ovanligt lyckat sjömonster signerat framtida specialeffektsmästaren Carlo Lombardi. Bra shit!

Dawn of the Pirates - Inte alls en piratfilm utan en tidig bengalisk äventyrsfilm, släppt på coola pre-certboalget EKO med nästan löjligt snyggt omslag och en skitkonstig kassett med bara en synlig spole. Lex Barker är enda namnet man känner igen och det verkar av allt att döma vara en uppföljare på en annan film. Lex är en indisk äventyrare med tam tiger som räddar vita ungmöer från onda Kali-dyrkare. Alltså, jag älskar ju män i turban och ostindiska kompaniet lika mycket som the next guy men här, 1954, verkar italiensk äventyrsfilm inte riktigt hittat formen än, den där onämnbara italienska känslan saknas och det hela påminner mest om en dålig amerikansk eller brittisk b-film, stel på helt fel sätt. Lägg till oinspirerad dubbning, skådespel på amatörteaternivå och actionsekvenser som är så löjligt futtiga att man skämas å skaparnas vägnar och du har en film som ingen annan än anala äventyrsamlare behöver bry sig om. Men, som sagt, omslaget är guld och filmen är så oskyldig att det är omöjligt att bli arg på den.

Hercules the Avenger - Rätt så trashig och skum peplum med übermanlige kroppsbyggarikonen Reg Park, Schwarzneggers förebild och mentor. Hercules hamnar i onåd hos underjordsgudinnan Gia som hämnas genom att göra hans son vansinnig. Herc beger sig av nån anledning som jag inte fattade ner i dödsriket för att rädda sin sons själ och en massa footage från Hercules in the Haunted World, en Reg Park-rulle av betydligt högre kvalitét, återanvänds (på ett smärtsamt tydligt sätt då lågbudgetkänslan plötsligt bryts med något snyggt och välgjort). Samtidigt skickar Gia ut en falsk Hercules som ställer till olycka och kaos i det goda kungadömet, och allt slutar förstås med vulkanutbrott och en smått bisarr slutstrid med inte-nudda-golv-tema. Ganska vild rulle och jag är verkligen ingen ovän till klipp-och-klistrande men jag är rädd att det här var lite för taffligt för att funka hela vägen. Värd en titt för fansen men det finns betydligt bättre Hercules-rullar.

2 Augusti 2007

Lust for a Vampire - Anade redan av titeln att jag skulle gilla det här. Naket, lesbiskt och vampyrism funkar alltid (åtminstone så länge goterna håller sig borta). Kvinnliga vampyrer terroriserar en mustig Hammer-by och slår sig ned på ett flickinternat, vampyren Carmilla slits mellan sin kärlek till rysarförfattaren som vikarierar som lärare och hungern efter blod. Tyvärr spings det inte så mycket i slott i genomskinliga nattlinnen, men i övrigt var den toppenmysig. Nu var det visserligen hundra år sedan jag såg Vampire Lovers men jag tror jag gillade den här bättre.

The Hound of the Baskervilles - Väldigt snygg, spännande och charmig rysar-deckare och Cushing är klippt och skuren som Sherlock Holmes. Jag säger bara move over Basil Rathbone!

The Horror of Frankenstein - Lite b:igare och mer eurotrashigt än man är van vid från Hammer men ändå, eller kanske just därför, en riktigt trevlig got-rysare där Frankenstein är mer en charmig psykopat än en oetisk vetenskapsman. Förutom de vanliga ingredienserna bjuds det på lite naket och våld samt lyckad svart humor.

1 Augusti 2007

Ninja Destroyer - Godfrey Ho, filmens motsvarihet till gonnoré, slår till med ännu en av hans oövergripliga antal klipp-och-klistra ninjarullar utan existensberättigande. Den här gången drygar han ut merparten av filmens speltid med en gudsförgäten thailändsk film om rebeller som kämpar om en diamantgruva bland bungalows och grushögar. Det anmärkningsvärda är att det är omöjligt att fatta vilka som är onda och vilka som är goda samt vilken inbördes relation karaktärerna har till varandra. Saker bara händer, meningar sägs och det skjuts och slåss. Som tur är är det nyskjutna ninja-mateialet med Bruce Baron och Stuart Smith (alla femton minuter av det) riktigt festligt i sin groteska uselhet. Stuart är den onda vietnam-veteranen och ninjan Michael, som lierat sig med diamantsmugglarrebellerna. Det är mycket roligt när han för dialoger med karaktärerna i den thailändska filmen i extrem närbild. Men hans gamla Vietnam-sergant och tillika ninja/CIA-agent Byron får i uppdrag att stoppa honom. En orgie i prislös dialog/dubbning, skådespel i Troll 2-nivå, sanslösa ninjamoves och fåniga dräker (härligt lilla rödluvan-stuk på de onda ninjorna!). Men inte värt de 75 minuterna obgriplig och urtråkig bungalowaction.

Licensed to Terminate - Uppenbarligen vill jag gärna ha gonorré för jag begav mig genast i kast med en ny ninjarulle av denna tveksamma talang. Den här var lite "bättre" än Ninja Destroyer även fast termer som "bra" och "dålig" har lite eller ingen betydelse i det idiot-universum de rör sig i. Den nya frälsaren Alpha är född och legenden säger att han i vuxen ålder ska befria världen från ondskan. Det kan såklart inte de svarta ninjorna acceptera och bestämmer sig för att likvidera ungjäveln. Den goda ninjan Gordon (Richard Harrison med inte särskilt tufft eller övertygande ninjanamn) får i uppdrag av en knepig ninjamästare i skägg att beskydda ungen från ondskans krafter. Eftersom Hong Kong-rullen som Godfrey snor merparten av filmen i från handlar om en knegande truckförare som hittar ett föräldralöst barn och gör uppror mot sin korrupta chef så verkar med andra ord onskans krafter från en sketen truckfirma belägen på en grushög och leds av en knubbig kille i flottig mustasch och billig kostym med senapsfläckar på slipsen typ. Filmen om truckföraren är typisk solkig och full av dryga sidohistorier men det är ändå okej eftersom dubbningen inte är av denna värld (alla meningar skriks och är så dumma att det gör ont) och det är mer nyskjutet material. Musiken går inte heller av för hackor, eller vad sägs om Cabaret Voltaire-doftande industrimusik varvas med instrumental gothrock och lite plastig disco. Men det bästa är ändå det nyskjutna materialet: då och då föröker de onda ninjorna attackera men Gordon dyker alltid upp i sita sekund och bjuder på en orgie i manisk hurtig ninjakitsch: kaststjärnor, blåsrör, ninjasvärd, magiska osynlighetstrick, you name it. Richard Harison i obeskrivligt fånig gul ninjadräkt - förmodligen inhandlad på Buttericks och för tydlighets skull med ett rött pannband som det står "NINJA" på - är en bild jag sent kommer att kunna radera från näthinnan. Innan och efter varje strid tar Gordon på och av sig sitt ansiktsskynke och det är en scen som kommer att återanvändas ofta - sammanlagt säkert tjugo gånger under filmens 90 minuter! Stor glädje.

25 Juli 2007

El Pequeño Robin Hood - Underbar äventyr/familjefilm med tre generationer René Cardonas: Cardona Jr står för manus/produktion, Cardona Sr regisserar och spelar huvudrollen tillsammans med unga Cardona III. It's a family affair. Den gamla zigenaren Aramis, hans unge protogé bågskyttsexperten Robin Hood och den tjuvaktige primaten Lucifer reser vilda västern runt för att underhålla massorna med sin bågskyttsshow (medan apan länsar fickorna på byborna med mottot "tag från de rika, ge till de fattiga: oss!"). Det glada gänget hjälper en resande kvinna att föda, gnabb och kärlek uppstår mellan Robin och hennes unga dotter, men sedan uppstår problem när den luraktiga zigenaren blir fängslad för stöld och Robin och Lucifer försöker sig på både fritagning och att stoppa ett gäng banditer från att råna en värdetransport. Färglatt och genommysigt, alla gör bra irfrån sig men apan Lucifer stjäl såklart showen i sin gula sparkdräkt. Den som inte smälter under apans kosackdans-nummer har inget hjärta.

22 Juli 2007

Black Sabbath - Episodfilm av Bava med en urgammal Boris Karloff som narrator/skådespelare. I första episoden blir Michele Mercier stalkad på telefonen, är det hennes kåkfararpojkvän eller lesbiska älskarinna som vill henne illa? Så värst spänannde blir det inte men det lesbiska temat måste ha vart kittlande i början på sextiotalet. Nästa episod är en slags östeuropeisk tolkning av vampyrmyten, med Karloff som blodsugare. Spindelväv, gotik, småtråkigt. Sista episoden är den klart bästa, en klassisk skäprysare á la Chock och Kalla Kårar, på det gamla hederliga temat "man ska inte stjäla från de döda". Sammantaget är filmen en typisk medioker Bava - snygg och briljant ljussatt, men också rätt mossig och småtråkig.

Blood and Black Lace - Mord och komplott på catwalken i en trevlig tidig giallo som faktiskt påminde en hel del om gamla Hillman-rullen Mannekäng i Rött. Orginell, helt otrolig på det visuella planet och oväntat brutal för att vara så tidig men handlingsmässigt kunde den vart starkare, själva mordmysteriet och twistarna sitter inte riktigt där de ska. Bra film men oförtjänt klassiker-statusen.

The Night Evelyn Came Out of the Grave - Ett slags korsning mellan giallo och gotisk skräck. Eller rättare sagt så börjar det som en gotisk rysare med gialloestetik och slutar 100% giallo. Långt ifrån den mest fullgjutna giallon, men det sköna modet och det fantastiskt vilda slutet förlåter utan tvekan att den segar lite i partier. Sevärd helt enkelt.

Sodom och Gomorra - Bibliskt om syndens näste nummer ett, Sodom och Gomorra. Den gode Lot, hebréernas konung, leder sitt folk in i Sodoms rike i tron att de ska gå att leva i harmoni med de dekadenta sodomiterna, ett ödestigert beslut. Helt okej mastodontfilm med imponerande fältslagsscener signerade Sergeo Leone, lite för kristet för min smak bara, det hade behövs mer synd, sex och dekadens för att hålla mitt intresse hela vägen.

15 Juli 2007

The Baby's Room - Riktigt vass tv-rysare av spanske nittiotalsreliken Alex de la Iglesia, en ung sportjournalist med fru och spädbarn flyttar in i ett spökhus där parets babyövervakningsutrustning visar ett parallelt universum där den milde mannen går bananas och mördar hela familjen. Är egentligen skittrött på moderna spökhusfilmer men den här stack ut och vann över mig genom att vara både bra spelad, läskig och rolig (utan att passera den tunna gränsen till skräckkomedi) samt bjuda på lite nya grepp. Bra skit, blir till att kolla upp dom andra spanska tv-skräckisarna i serien (en ska visst vara regisserad av Serrador, mumma!)

The Mysterious Swordsman - Munter fäktnings med mustaschprydde äventyrshjälten Frank Lantimore som duellerar, räddar damer i nöd och bekämpar en lömsk hertig som smider räder och lierar sig med de onda spanjorerna. Hertigen är ute efter Frank som går under jorden och blir "den mystiske fäktaren", rebellernas ledare. Mer än lovligt mossigt matinéfilm med fäktning, hjältedåd och en fläkt av romantik, inte mycket att hänga i julgranen.

The Devil's Cavaliers - Mer fäktningsmatiné med Frank Lantimore och den här är inte bara munter utan direkt fryntlig. Inte fan blir det bättre för det. Mer eller mindre exakt samma film som The Mysterious Swordsman, det enda nya är att Lantimore har med sig en grupp muntra musketörer som då och då brister ut i manlig sopransång under sina trapatser och när det ska förföras fruntimmer. Även lite humor i drutta-på-ändan-nivå bifogas av comic relief-musketören i löjlig mössa. Den här filmen passade inte mig särskilt bra och jag har svårt att se vem den annars skulle passa bättre.

The Heist - Tidig fransk/italiensk crime om en hänsynslös bankrånare med Dillinger-komplex och den spiral av grov kriminalitet och ond bråd död som slutligen leder honom i fördärvet. Lite trubbigt regisserad och lätt avslagen i partier, men Robert Hussein är helt okej i huvudrollen och visst lunkar det på hyfsat ändå. Inget någon behöver leta ihjäl sig efter men hittar man den som jag billigt på loppis så kan man hitta sämre filmer att slå ihjäl två timmar med...

7 Juli 2007

Kilink Vs. The Flying Man - Andra filmen om turkiets superskurk nummer ett tar vid precis där första filmen slutar, filmen både känns och ser ut som en riktigt rafflande trettiotals-serial med extra mycket våld och synd. Filmen är fantastisk när skelettdräktmaskerade Kilink pimpar brudar, torterar vetenskapsmän och håller låda om dödsstrålar och världsherravälde, och det gör han ofta, den flygande mannen (en blandning av Stålmannen och Billy Batson i Shazam) gör däremot inte så mycket väsen av sig. Tyvärr är sista delen av filmen förstörd och illustreras med stillbilder och berättarröst, så man missar när Kilink mördar prinsessor och stjäl kronjuveler. Bara att tacka ebay-Bill och hans Onar Films för att han hämtat tillbaka den här finfina filmen från dödsriket.

Gordon, the Black Pirate - Välsmort, muntert piratäventyr med alla dom rätta ingredienserna. Skön hjälte och Vincent Price är härligt lömsk som den goda kungens onda rådgivare. Toppenrulle!

American Hunter - Mer indonesiskt dåraction från kungen i det fältet, Arizal. Den genomonde superskurken Judas vill åt ett hemligt microship som ska användas till att förstöra den globala ekonomin eller nåt, men Chrisopher Mitchums tuffa snut Jake Carter sätter hårt mot hårt. Sen slåss, sprängs och skjuts det oavbrutet i 90 minuter utan tillstymmelse till andhämtning. Självklart en riktigt underhållande rulle, bara en sån sak som att Peter O'Briens tjallare heter Tom Selleck!

26 Juni 2007

The Dead Are Alive - Mycket trevlig giallo som inte gjort mycket väsen av sig. Till synes meningslösa våldsdåd vid en arkeologisk utgrävning, vem är den skyldige? Den alkade wifebeater-arkeologen i hjälmfrisyr och mustasch eller den lynniga direigenten som kämpar om samma kvinnas gunst? Den homosexuella koreografen med moders-komplex? Dirigentens undergivna assistent? Eller är det rent av en etruskiansk gravförbannelse i farten? Bra handling med mycket utpressning, rävspel, minnesluckor och dolda baktankar, mer skräckstämning än vanligt. Inte fullt lika vass som regissörens gialloklassiker Autopsy, men bra är det.

Mark of the Devil - Udo Kier, häxbränningar, snusk, tortyr och gore. Inte helt tokigt upplägg, men tyvärr funkade det inte alls på mig, regin är på samma nivå som ett oinspirerat Franco-Dietrich samarbete; ser väl hyggligt påkostat ut och saker händer men man orkar inte bry sig. På effektplanet är den dock rätt lyckad, borde nog ha sett under gore-perioden istället. Har alltid haft på känn att den skulle vara kass och nu fick jag det bekräftat.

El Increible Profesor Zovek - Brottaren och magikern profsesor Zovek bekämpar en galen (riktig) professor som yrar om magnetism och skapat en armé av hundmän, zombies och kannibalistiska dvärgar. Första tjugo minuterna är knäckande trista, bara en massa snack (på spanska utan text) men sen tar det sig lite när den galna professorn börjar röja och hålla låda. Halvsvalt betyg, uppföljaren La Invasion de la Muerte med radarparet Zovek och Blue Demon är mycket bättre.

Wizards of the Lost Kingdom II - Roger Corman-producerad fantasy, uppseendeväckande dum sådan till och med för att vara en New Concorde-produktion. Världens torraste grabb visar sig vara Den Utvalde och beger sig ut på ett dumt jävla quest för att hitta magiska ringar och svärd och bekämpa onda magiker. Och så vidare. Massor av återvända scener från andra Corman-barbarer (vilket inte lär förvåna någom sett sett den betydligt charmigare första Lost Kingdom-filmen), halva jävla The Warrior & The Sorcerer dyker upp igen, jag som precis lyckats förpassa den bajskorven ur minnet. Extremt kass och lam film som ändå är rätt så underhållande i sin totala idioti och brist på existensberättigande.

Dirty Pictures - Lysande hippie-giallo av Umberto "Kungen" Lenzi. Ray Lovelock och Ornella Muti är ett pornogarfikrängande hippiepar vars sorglösa leverne tar ett hastigt slut då de får soppatorsk och hamnar och söker tillflykt i ett stort gods bebott av en socitetskvinna som försöker lura dem att göra sig skyldiga till mord. Handlingsmässigt är det spännande och bra men filmens bästa kvalitér är stämningen, fotot, musiken och den totala overkillen på hippie-larv av bästa sort. Jag satt och fånlog filmen igenom, sista Lenzi-giallon jag hade kvar att se och kan mycket väl vara min favorit.

9 Juni 2007

Stinker (eller var det kanske Stinger den hette?) - En film om "tuffa" marinsoldater som bekämpar jätteskorpioner på ubåt. Martin Munthe slår till igen, och det med besked! För er som tyckte att Hjärta av Sten och Camp Slaughter höll alldeles för hög kvalitét är det här årets film. För vem kan tacka nej till världens sämsta CGI-effekter, skådespel i bästa Blödarna-nivå (tycker nästan synd om Michele Maedows som var så bra i höjdar-rullen Darling) och så låg budget att Munthe nödgats filma hela skiten i extrem närbild för att dölja bristen på ordentliga sets (Franco zoomade åtminstone) Tilläggas kan också göras att handlingen går på tomgång från första scen, det snålas på skorpionmonster och vi bjuds mest på en massa meningslöst snack och pinsam hemmasnickrad Tarantinodialog. En djupt plågsam upplevelse för både hjärna och själ. Ser redan fram mot Munthes näsa projekt, det ryktas om nåt ockultist-tjosan...

Killing Birds - Finns det någon person, någonstans som ens gillar den här filmen lite? Skulle i så fall starkt ifrågsätta den personens mentala hälsa. Italiensk åttiotalsskräck när den är som allra sämst, med andra total dynga utan några som helst njutbara kvalitéer.

Pay or Die - Härligt fillipinskt spektakel där den sexiga Interpol-agenten Cleopatra Wong tar sig an en kidnapparliga. Till sin hjälp har hon ett osannolikt team bestående av en tjock spåtant som äter hela tiden och en fjolla med karatekunskaper och dragshow-drömmar. Fjollan är den sterotypa filmfjollan to end all filmfjollor och springer runt och bögar sig med sån överskottsenergi att man skulle kunna tro att regissören försökt dra liv i den gamla fina tjugotalsgenren kokain-fars. En fest från början till slut, minst lika kul som första Cleo-filmen. Bobby A. Suarez rules!

Cop Game - Bra vietnamrulle av Bruno Mattei (RIP), mannen som aldrig fött en egen idé men gör flåsig dumfilm som ingen annan. Bren Huff (Strike Commando II) och hans asiatiska sidekick är två tuffa snutar i Vietnam som får i uppdrag att undersöka mord på amerikanska officerare av en amerikansk militärgrupp. Ingen har rent mjöl i påsen och spåren pekar mot Moskva och resulterar såklart i massor av hjärndöd action och loj humor, precis som man vill ha det. Inte riktigt Strike Commando-klass men mycket bättre än Double Target (vilket iofs. inte är så svårt), den smittande pudelrocks-titellåten är inte heller direkt ett minus...

Zombi 3 - Har alltid gillat den här filmen som verkar ha sneglat mer på Nightmare City än Romero och Zombie Flesheaters. Det lilla material Fulci filmade är faktiskt rätt segt, tur då att Mattei hoppade på och befruktade filmen med sin patenterade energiska idioti (och ett skrattretande ekologiskt budskap). Finns mycket att gotta sig åt men scenerna med zombiehuvudet i kylskåpet och zombien som leker tittut ur en gravid kvinnas mage är bland det dummaste och bästa jag sett i en zombiefilm! Annars är det mycket dum dialog, bristande logik och högt tempo, en klart lyckad film om man är på rätt humör.

Over the Edge - Förbaskat bra och stenhård ungdomsfilm från sjuttiotalets slut om ett gäng bortglömda ungdomar som gör revolt mot vuxenvärlden i ett välordnat amerikanskt övre medelklass-nybygge efter att snuten stängt deras ungdomsgård. Hur bra som helst och i fräck sjuttioatlsstil med snickarbyxor och avklippta t-shorts. En ny favorit!

Final Destination 3- Tredje gången gillt för denna rätt sega skräckserie och denna gång klaffar det helt plötsligt. Trean tar inte sig självt på så blodigt allvar och är mycket roligare än sina förlagor. Skulle beskriva filmen som en välgjord, kul tonårsslasher utan mördare, istället dör ungdomarna av långa, osannolika orsakskedjor. Exempelvis kan det börja med att en tub handkräm tappas utanför en dörr sluta med att nån brinner inne i ett ett solarie, med många steg emellan. Inte direkt skrämmande men ganska nervigt. Hur som helst en bra film som är väl värd en titt.

Rape- En slags antologifilm/halvmondo om våldtäkt, ovanligt tveksamt till och med för att vara en Eurociné-produktion. Ett gäng (manliga) grävande reportrar beslutar sig för att göra en special om våldtäkt, "det enda brottet där förövaren känner sig oskyldig och offret får skämmas". De börjar med att gå runt och filma folk på stan och fråga vad de tycker om våldtäkt (!). Alla är väl rätt negativa till det men de får ändå rätt konstiga svar som "Well, i'm not for it" och "It's against the law". Sedan besöker reportrarna en rättsal där en ung kvinna anklagar en uppenbart skyldig man för våldtäkt (samma skalliga snubbe som får spela pervo i alla Eurocinés filmer). Domarna tycker dock att hon får skylla sig själv eftersom hon inte hade BH på sig, den anklagade är ju trots allt bara man. Sen beger sig journalisterna ut och intervjuar våldtäktsoffer, vilket leder till en massa korta episodfilmer som alla är likadan, kvinna stöter på slemmiga män och blir våldtagen (medans en nyfiken kamera zoomar in bröst och skrev). Brigitta Lahies episod sticker dock ut lite (och är även den klart bästa) då den också har ett hämdtema, ett gäng trucker lowlifes får erfara vad en våldtagen läkarstudent kan åstadkomma med kirurginstrument och sömnmedel... Efter det lyckas journalisterna till och med gräva fram lite osmakligt Vietnam-material ("this footage is real dynamite!"). Mycket skev film, och där till en ganska tråkig sådan, även fast den glimrade till ibland. Själv gillade jag dom ytterst stela och klyschiga redaktionsmötena bäst. Kanske nåt för värre sleazers än jag?

Temple of a Thousand Lights- Lättsam äventyrs-heist med spellevinken/mästertjuven Richard Harrison som ska själva en helig indisk diamant. Riktigt bra grejer måste jag säga, glad, spännande och rolig - jag satt och fånlog filmen igenom. Tror även att många som vanligtvis inte uppskattar äventyr skulle kunna gilla den. Ännu en Lenzi-pärla helt enkelt.

El Miron Y La Exhibitionista - Ointressant Franco-porr. En smygfluktare med kikare spanar in Lina Romay ha sex i olika konstellationer och onanera. Finns inte så mycket mer att tillägga, vart så uttråkad att jag tvungen att spola flera gånger. Lina har en seriöst läskig finne på rumpan, sexigt värre.

23 Maj 2007

Countryman - Skönt tillbakalutad rastafari-korrekt action från Jamaica. En vit man och kvinna störtar med sitt plan men räddas av rastafari-fiskaren Countryman, en skön snubbe som går runt i kalsonger hela tiden, röker abnorma mängder gräs och kan magi. Dessvärre är jamaikanska regeringen ute efter vitingarna då de fabrikerat en historia om att de är CIA-spioner för att vinna röster för det kommande valet. De terroriserar de närliggande fiskebyarna, fängslar rastafarigurun Jahman och skickar ut sin slöaste, mest nedrökta yrkesmördare Mosman för att fånga whity (han avslöjas som spion när Jah får han bong att explodera vid grupprökningen!). Slött tempo och löjliga och/eller konstiga actionscener, men skön stämning, bra roots-reggae soundtrack och en massa skojiga ingredienser som magi och rastafari "visheter" (all respekt till alla coola jamaicaner som praktiserar den, men maken till dum religion har jag sällan hört... eller jo förresten, det har jag). Vill man gilla filmen kommer man att göra det.

Jungle Raiders - Ja, vad ska man säga? Habil liten Indiana Jones-ripp signerad Margheriti. Inget speciellt och gick på halvfart ibland, men visst blir det ändå lite småmysigt emellanåt när Capten Yankee (Christopher Connelly) och italiens hårdast arbetande gubbskådis Luciano Pigozzi beger sig ut på skattjakt i Amazonas. Rätt mycket humor i den här rullen som innehåller de vanliga Indiana Jones-ingredienserna + lite djungelstuk.

Alien From the Deep - Aaah... Denna växer för varje titt. Seg, billig och fjuttig, men på nåt sätt ändå grymt behaglig b-action med exploderande modeller i blligaste laget, löjeväckande ekologiskt budskap och skrattretande utomjording. Mumma.

Indio 2 - Margheriti slår till igen med en sen actiondänga från perioden precis innan den italienska b-filmsfabriken slog ihop för gott. Ett schysst hantverk, kändes mycket mer påkostad och välgjord än Alien From the Deep och jag kan förstå att den blev en mindre hit på videomarknaden. Men den var alldles för normal, stack ut för lite, för torr hjälte och framförallt för lite exploderande modeller. Om man gillar 90-tals b-action kan den kanske vara nåt.

La donna del lago - Väldigt speciell svartvit mordthriller av Luigi Bazzoni (som ligger i min good book efter fantastiska giallon Footprints). En författare återvänder till den lilla byn där han semestrat tidigare, mycket för att få återse den fagra pigan Tilde som han är besatt av. Det visar sig dock att Tilde är död, självmord är den officiella förklaringen men det finns många frågetecken i den teorin, så författaren påbörjar såklart en privat undersökning och hittar som brukligt mer än han letat efter... Väldigt bra film med läckert svartvitt foto. Svårt att säga för mycket om filmen utan att förstöra den, men den känns som en mix mellan Hitchcock, italiensk gotik, Footprints och Alain Robbe-Grillet, ingen dum blandning om du frågar mig. Fast ändå väldigt egen. Nån snäll person på nätet har ordnat bra engelska subs. Se den!

Final Exam - Bra slasher på det vanliga temat (en mördare går loss bland lösaktiga tjejer, sportfånar och fratkillar på high school). Nördarnas revanch, som så ofta i huggfilm. Synd att man blir blåst på mordmotivet bara, mördaren är bara stor och dum och gillar att sprätta upp ungdomar.

Dirty Tiger, Crazy Frog - Tidig rulle med favorit-tjockisen Samo Hung. Tog väl några filmer till innan han nåde toppformen, men det är ett bra tidigt försök till typisk Hung-buskis. Samo a.k.a Galna Grodan gifter sig med en gammal rugguggla för att komma åt den ogenomträngbara rustningen, men får den stulen av en listig prostituerad som försöker sälja den till bästbjudande brottsligor. Spelevinken Smutsiga Tigern blir inhyrd av ruggugglan för att återföra den bortsprungna äkta mannen, men får också nys om rustningen, och det omaka paret slår sina påsar ihop för att stjäla tillbaka den från horan och spöa upp de olika busgängen som också vill åt den. Massor av rävspel och kung fu-buskis följer, blir kanske lite tjatigt i längden men ändå en kul film.

Il porno shop della settima strada - Joe D'Amato försöker sig på terror + porrinserts med trist resultat. Två bovar på flykt undan maffian kidnappar ett biträde i en porrbutik och terroriserar ett gäng brudar i en villa. Dom första tio minuterna är bra men sen blir det snabbt riktigt tråkigt. Platt foto, mycket snack (utan text) och inte obehaglig för fem öre, dom flesta brudarna lägger upp sig för fattigmansterrormännen med ett leende på läpparna. Väldigt fattigt.

Historia sexual de O - Trevlig Franco från en halvvissen period. Som så många Golden Films-produktioner är det ett minimalistisk och långsam nollbudget-snuskdrama som verkar utspela sig i konstant dis/soluppgång. Den här har dock hyfsad handling och bra stämning samt lite De Sade-stuk, vilket passar denne regissör. Lollan Alicia Príncipe blir förförd av ett par som sysslar med vit slavhandel och ämnar sälja henne till ett perverst överklasspar med övermänniskoideal som sysslar med sadism och mord. Känslor utvecklas dock mellan Alicia och hennes kidnappare Mario. Det händer inte så mycket med stämningen är konstant behaglig och i det makalösa S&M-slutet får Franco en kameraeffekt att leka med, med klart häftigt resultat. Gillar man Franco är det bara att se.

Gilian (la virgen pervertida) - Golden Films igen, ett crossoverförsök mellan solkigt erotisk drama och Lina Romay-porr. Ingen text men jag hade inga problem att hänga med. Stackars flickebarnet Gilian hittas våldtagen och naken av Antonio Mayans och Franco, och berättar för dem sin sorgliga historia om hur hon började hänga på en lam new wave/sex-klubb där gräsligt klädda åttiotalsbrudar och män i mustasch står och stuffar lamt till sövande synthmusik, tar droger och kollar på sexshower. Där träffar hon en pervers miljonär som hänger med Lina Romay och lockas med ut till hans herrgård. Efter lite lyxliv är det dags för våldtäkt med massor av osmakliga zoomningar och ekobehandlade stön (porrscenerna påminner fan mest om kannibalscenerna i White Cannibal Queen!). Hon som spelar Gilian är dock inte själv med i porrandet utan allt sköts av dåliga inserts (förmodligen är alla fittor Linas). Gilian pumpas full med droger och tvingas uppträda på sexklubben. Antonio Mayans blir arg och beslutar sig för att hämnas på de degenererade pervona som förstört hennes liv och tagit hennes oskuld. Småtrevlig rulle som är mycket bättre än de rena porrfilmerna jag sett av Franco. Rätt mycket handling och fräckt kameraarbete. Precis som Historia sexual de O utspelar sig hela filmen i ett konstant dis. Att visa våldtäkter som porr är fan jävligt tveksamt, men Franco ursäktar sig åtminstone inte.

Här kommer bärsärkarna - Vojne, vojne... Efter tio minuter skrikig vikinga-buskis med obegripligt lama (eller bara obegripliga) skämt kände jag att jag valt helt fel film. Efter en halvtimme var jag tvungen att stänga av, det var fysiskt omöjligt att fortsätta titta, rummet snurrade. Så här mentalt krossad av buskis har jag inte blivit sen Super-Andy, Stålmannens tjocka brorsa. Att thrillerkungen Arne Mattsson kunde ligga bakom något så bottenlöst uselt hade jag då aldrig gissat.

Monster Island - J P Simon + Jules Vernes = alltid en bra kombo! Den här är ungefär som Sea Devils + monster, fast inte fullt lika bra. Men ändå riktigt mysig och bra, den här måste du kolla upp Magnus!

17 Maj 2007

Födelsedagen - Självplågare som man är bestämde jag mig för att följa upp melodifestivalterrorn med en av Richard Hoberts dödssyndsfilmer, på temat otrohet. Orkar inte gå in på detaljer men den var precis lika pinsamt usel som väntat, prentantiös och korkad om vartannat, överspelande dramatenskådisar som borde veta bättre leverar styltig Bergman-light dialog från helvetet ("Jag går sönder, Peter, hör du det, jag går sönder!"), Göran Stangertz verkar efterbliven som vanligt, filmen är ful som stryk, ser ut som en reklamfilm för Grumme tvättsåpa filmad i idylliska Österlenmiljöer. Fy fan. Jag skäms över att bo i ett land där filmare som Hobert får fortsätta att göra film år efter år, trots frånvarn av både artistisk och komersiell framgång. Den enda svaga ljusstrimman var Sven-Bertil Taube som var kul so sol-och-vårare. Även lite kul med Camilla Lundén i kvinnliga huvudrollen, kass som fan visserligen, men kul att känna igen från Mats Helge-rullar av betydligt högre kvalitét.

Last of the Mohicans - Indianäventyr, Eurociné-style. Alla mina fördomar/förväntningar om Eurocinés filmer bekräftas/infrias då 1) Filmen är stel och torr som fnöske 2) Löjligt låg budget (fältslag med tio personer, spanska inidianer, allt som spenderats pengar på, typ kanoner och uniformer, uppvisas in absurdum) 3. Flera kända Franco-ansikten dyker upp, i detta fall Jack Taylor och Paul Muller. 4) På något sätt lyckades den underhålla mig, men jag kan bara inte sätta fingrarna på varför...

10 Maj 2007

Deported Women of the SS Special Section - "You lurid zlut!" - John Steiner är grymt kul som bisexuell SS-kommendant med övermänniskoideal, i övrigt är det det gamla vanliga förråade WIP-köret med perversioner, tortyr, lesbiskt och tveksamheter. Värd att se för Steiner och att en av tjejerna som råkar illa ut ser ut som den mest irriterande dottern i den kristna tv-serien Sjunde Himlen, kisar man lite ser det ut som hon äntligen får sitt rättmätiga straff.

The Magnificent Tony Carerra - Spansk heist/spy-rulle av sorglös sextiotalsmodell. Mästertjuven och karlakarlen Tony Carerra är precis på väg att slå sig ned i ett avslappnat liv som formel 1-förare med nyblivna hustrun och miljonärsdottern Erika Blanc. Men givetvis luras han att göra ett sista jobb, och uppdragsgivarna har inte rent mjöl i påsen. Kul, glad rulle med mycket sextiotalscharm och humor, inte dumt alls!

Just Before Dawn - Riktigt, riktigt vass vildmarks-slasher! Gillade Rituals och den här är liknande men ännu bättre. Ett gäng ungdomar ska ut och campa och klättra ute i vildmarken samtidgt som en inavlad redneck-mördade driver runt i skogen på jakt efter offer. Inte särskilt orginellt med andra ord, men i stämning och genomförande finns det verkligen inte mycket att gnälla på. Skön ond känsla, bra gore, bra videovålds-synthmusik, förhållandevis bra skådespel och rentav läskig emellanåt. Nakenbadscenen vid vattenfallet = huga! En ny slasher-favorit.

Designated Victim - En bögig hippie-greve i cape lurar designern och playboyen Tomas Milian att de kanske skulle byta tjänster, han mördar Milians rika fru och Milian hans onda brorsa. Milian vill åt sin frus pengar, men inte tillräckligt mycket för att mörda - vilket inte hindrar hippie-greven från att ta livet ur frugan och utpressa stackars Tomas då alla bevis pekar mot honom och endast han kan ge ett vattentätt alibi. Rätt småtrist giallo faktiskt, inget speciellt varken estetisk eller handlingsmässigt och Milian känns bortkastad i en intetsägande roll. Övermännisko-hippien var dock fånig och underhållande. Annars gillade jag akustisk gitarr och stämsång-hippie musiken (av Tomas Milian himself!). "To liiiive... To dieeee... and maybe to dreeeeam..."

Blood Tracks - The Hills Have Eyes + Easy Action + Mats Helge = a threesome made in heaven! Zinny Zan, Kee Marcello och grabbarna, samt en bunt lätta brudar (tjejen menar att nån av brudarna som visar brösten är en svensk italostjärna, nån som vet mer?) drar ut i fjällen för att festa och spela in en rockvideo men ack, who would have known, där huserar också en inavlad familj som är allt annat än gästfria. Första halvan är förvånansvärt fartfylld och begriplig för att vara en Mats Helge film, och klart festlig på det där mysiga dum-på-åttiotalet-sättet, men sen slår den över till det vanliga Helge-vaacumet mot slutet, det smygs runt fram och tillbaka i en fabrikslokal som är så mörkt att man inte ser vem som gör vad när det väl händer nåt. Också rätt mysigt på ett slött sätt.

Inquisición - Naschy spelar i sin egen regidebut spanska inkvisationens häxjägare under pesten, som haver begär till dottern till den rika affärsmannen han huserar hos, och när dennes fästman överrumplas och mördas misstänker hon direkt den liderliga prästen och ingår pakt med Satan för att få utkräva sin hämnd. Bra, långsam och småputtrande erotisk Naschy med den rätta känslan och lyckad 1600-talsstämning. Räcker fint!

1 Maj 2007

Suspected Death of a Minor - Wowsa! Den här crime/giallo-hybriden av Martino var faktiskt flera snäpp vassare än väntat, en riktig fet-höjdare faktiskt! Läs ingenting om den utan bara köp Sazuma-dvd:n rakt av, har du bra filmsmak kommer du garanterat inte att bli besviken! Martinos bästa? Kan mycket väl vara...

The Neverending Story - Fantasifull barnfantasy där den mobbade pojken Bastian och den unge krigaren Atreyu beger sig ut på quest för att bekämpa mot mörkrets makter och den stora tomheten som breder ut sig i landet Fantasia när kidsen blivit avtrubbade av tv-spel och video och slutat fantisera. Väldigt välgjord och bra fantasy med mängder av trippiga monster och kreatur som stenmonster, lyckodrakar och racingsniglar, fint Giorgio Moroder-soundtrack med lite italo-stuk på titellåten och skönt med en barnfilm som inte behandlar sin publik som idioter.

Krull - "Odjuret" kommer till den fredliga planeten Krull och dödar den goda kungen och rövar bort prinsessan och det är upp till den modiga prins Colwyn att bege sig ut på quest för att krossa ondskan imperium. Han slår sig ihop med ett gäng godhjärtade rövare, en klantig magiker med korthetskomplex, en cyklop med dödsångest och en blind spåman för att lyckas spåra upp och inta odjurets magiska slott som byter plats varje solnedgång. Påkostad, munter och allmänt toppentrevlig åttiotalsfantasy som spelar som en klassisk riddarrulle med monster, magi och laserpickadoller.

The Lost Empire - Från regissören av Deathstalker 2 kommer ännu en film som är så B att man inte tror det är sant. Tre åttiotalspinglor med väldigt stora bröst och väldigt små outfits (snuten, kåkfararen och indianen) tar sig an en ond vampyr och hans ninjor. Med gyttjebrottning, bimbo-fu, amazoner, dialog som gör ont och mer tuttar än i en Andy Sidaris-rulle. Man riktigt känner hur hjärnan löses upp som en brustablett och lämnar en i ett grönsakstillstånd.

Deadly Impact - Ugh. Buddymovie med Fred Williamson och tråkfarbrorn Bo Svensson på uppdrag i Las Vegas för att stoppa två busar (varav en är John Morghen) som mördat en datanörd som uppfunnit ett system att knäcka Jack Vegas-maskinerna, och nu är efter hans flickvän som vet hemligheten. En jävla massa biljakter och helikopterscener till honkytonk-musik följer, Zzzzzz... En av Larry Ludmans sämsta och då förstår ni nivån. Fin widescreen på grekiska släppet om nån nu bryr sig.

Thunder 2 - Gillade verkligen första första filmen i serien och den andra var glädjande nog också bra. Mark Gregory är tillbaka som indianen Thunder, nu har han blivit sheriff och åker tillbaka till redneckstaden från ettan för att slå sig ned i indianreservatet tillsammans med sin gravida fru. Trots hans fallenhet för att fånga bovar är han inte populär på polisstationen och när han börjar luska i vilka som smugglar knark till reservatet blir han framad av den korrumperade redneckpolisen Rusty och hamnar i Texas hårdaste fängelse. Efter att ha blivit torterad ett tag lyckas han fly och nu är det än en gångs dags för den desillusionerade indianen att måla på krigsmålningen och vässa stridsyxan för att hämnas på lagens män... Inte lika bra som första filmen men ändå en finfin liten italoaction pärla. Längtar redan efter trean.

Karate Rock - Hehe, tredje Larry Ludman-rullen på raken, jag börjar bygga upp en skrämmande acceptsnivå för dålig åttiotalsaction... Det här är en riktigt cheap och klyschig Karate Kid-kopia med Antonio Sabata jr. Antonio är en snäll gymnasiekille med puppy eyes som verkar hamna i bråk var han än vänder sig. Hans farsa David Warbeck skickar honom att bo i en småstad hos en gammal asiatisk ex-snut som kan karate. Han blir kompis med skolans nördar (söta granntjejen med glasögon och tjocka killen som äter hela tiden) men hamnar också i bråk med skolans värstingar, ledda av den onda Jeff som blir sur när Antonio limmar på hans ex-flickvän. Efter att ha blivit spöad i både den stora danstävlingen (allt ungdomarna gör på fritiden är att dansa tafflig disco) och i racing ger Jeff honom stryk, han är nämlingen karate-expert! Så efter att ha spelat som en high school-rulle i 75 minuter Karate Kid-fuskas det lite den sista kvarten, då den gamla polisen lär Antonio karate för att kunna hämnas på Jeff och hans bråkstakar. Småkul rulle.

Not out of this World - Trist tv-science fiction om den vanliga lilla amerikanska småstaden som blir attackerade av utomjordingar. Gäsp.

The Swordsman - Lorenzo Lamas är en snut med PSI-krafter som ska beskydda det enda vittnet till stölden av Alexander den Stores magiska svärd. Precis som alla andra filmer med Lorenzo Lamas ligger det en tjock hinna av ointresse mellan mig och den här filmen.

Orgasmo Nero - Joe D'Amato på exotiskt sleaze-humör igen, någon vänlig själ på nätet har fixat engelsk text. Behaglig, lagom slö film där ett medelålders par snuskar runt i karribien, Richard Harrison är antropolog och hans uttråkade fru inleder ett lesbiskt förhållande med den söta infödingstjejen Haini. Inte helt dum slapparrulle, bra mycket bättre än D'Amatos bedrövliga söderhavs gore/porr epos är det i alla fall.

Lady Frankenstein - Dum och stel sexig Frankenstein som börjar segt när greven Joseph Cotten försöker skapa övermänniskor men blir mördad av sin egen kreation, ett fult enögt monster med jättehuvud. Sen blir filmen lite bättre, ja rent av småtrevlig, när monstret springer runt i byn och attackerar nakna brudar samtidigt som Frankensteins dotter Rosalba Neri bestämmer sig för attt fortsätta sin fars och skapa ett nytt monster som ska användas till att döda det gamla och även som hennes personliga sexslav. Gamle sköna kroppsbyggaren Mickey Hargitay är med som surmulen undersökande polis och hans medverkan piffar som alltid upp. Bra film? Njae, men stabil eurotrash.

20 April 2007

Sandokan I & II - Kabir Bedi är piraten Sandokan, Malysias tiger och ostindiska kompaniets fiende numero uno. Inte en död stund i denna rakt igenom fantastiska mini-serie (som Sollima klippte om och släppte som två spelfilmer), kan faktiskt inte komma på nåt som skulle kunna göras bättre! Kabir Bedi ÄR Sandokan och Adolfo Celi har aldrig varit bättre än som hans nemesis, den lömske, ödestyngda piratjägaren James Brooke, Rahjan av Sarawak. Filmen är välskriven, välregisserad och snygg som attan och det exotiska bröderna De Angelis-soundtracket är ta mig fan ett av deras bästa! Rafflet och vändningarna tar aldrig slut, man sitter på helspänn fyra timmar i sträck! Till och med den romantiska sidhistorien funkar! En av dom bästa italienska genrefilmerna jag sett - högsta rekomendation!

So Sweet... So Perverse - Trevlig giallo i Lenzi-regi med favoriten Jean-Louis Trintignant. Typiskt sextiotalsgiallo med äkta makar som intrigerar och planerar mord på varandra och en massa rävspel följer, så mycket perversiteter blir det inte trots allt Jean-Louis fru Erika Blanc är lesbisk och kilar stadigt med dubbelspelande förföreskan Carroll Baker. Däremot blir det en del skön sextiotalsstämning, fräcka kameraeffekter och en rätt fin liten film. Gott så.

Sea Devils - Supertrevlig Jules Verne-filmatisering av spanjoren J. P Simón (trots hans dåliga rykte har jag då aldrig sett nånting tråkigt av denne rekorderlige karl). Ett gäng ungdomar blir attackerade av slavhandlare/pirater, men lyckas undkomma i en livbåt och räddas av gemytliga valfångare. Efter en valfångstolycka blåser det upp till storm och gänget lyckas med nöd och näppe undkomma till en avskild ö, som dessvärre bebos av både slavhandlare, araber, D. H Lawrence, elaka infödingar och (arkivbilder på) farliga djur. Allt är upplagt för spänning, humor och äventyr i härlig viktoriansk anda. Minst lika vass som regissörens Fabolous Journey to the Center of the Earth. Nu är man ju inte lite sugen hans Verne-filmatisering Monster Island med Paul Naschy...

Slugs - ...men i brist på bättre fick det bli J. P Simons snigelskräckis (!) Slugs istället, inte illa det skulle det visa sig, den var faktiskt typisk åttiotals creature feature när det är som allra dummast/bäst! En amerikansk småstad blir attackerade av köttätande sniglar och det är upp till ett gäng average Joes att bege sig ner i kloaksystemet och fixa biffen medans sniglarna lunchar på kåta tonåringar och annat löst folk. Sådär b:ig och avslappnat klyschig som såna här filmer ska vara, men precis som i den ännu b:igare slasherfilmen Pieces så flörtar Simon med kompetens mitt i all idioti, filmen har t.ex. en effektiv scen där ett ungt älskande par blir attackerade av ett hav av sniglar. I övrigt är farten bra, skådespelet mindre bra (men vem bryr sig?), dialekterna konstiga, idén om sniglar som skräckmonster tacksamt absurd och det levereras på gore- och naketfronterna.

Messiah Of Evil - Märklig lågbudget zombierulle som inte riktigt påminner om någon annan zombierulle jag sett tidigare. Den ondeskefulla röda månen och den onde Messias annalkande återvändo ur haven förvandlar en liten halvtom småstads invånare till apatiska zombies. En ung tjej är där för att leta efter sin farsa konstnären som är spårlöst försvunnen, men hittar bara förvirrade anteckningar i hans spöklika attaljé. Hon träffar på ett gäng hippies som flyttar in, en rad mysteriska incidenter följer och hon börjar hallucinera (?) om zombies och konstverk som gråter blod, spyr insekter och drivs sakta mot vansinnets brant. Jag gillade filmen en hel del, men det är en sån där rackare där både de svaga och de starka sidorna är uppenbara hela tiden. På minussidan har vi de intentsägande och småkassa skådespelarna, irriterande berättarröst med tjejens inre monologer och allmänt ett oerfaret filmcrew som ibland inte verkar veta riktigt vad de håller på med. På plussidan: man märker att det finns talang i projektet. Orginell historia med lyckad mardrömskänsla och sävig, hypnotiserande stämning. Ett par riktigt lyckade scener som zombieattackerna i biografen och på köpcentret, ruskigt! Plussidorna överväger helt klart minusen och filmen är helt klart värd en titt eller två.

Hell Comes to Frogtown - Härlig postapokalyptisk actionkomedi med sköna wrestlaren Roddy Piper (vars främsta bedrift torde vara tidernas mest homoerotiska slagsmålscen i They Live). Piper spelar Sam Hell, en äventyrare och womanizer som är en av få fertila män kvar på jorden Efter Katastrofen. Han blir tillfångatagen av kvinnorna som styr landet, får en bomb monterad i skrevet och tvingas ut på självmordsuppdrag i mutantstaden Frogtown där ett gäng fertila kvinnor ska räddas och inpregneras från de pilska grodmutanternas harem. Som ni förstår en störtskön soppa med mycket fånig humor. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte tyckte den var riktigt, riktigt kul.

10 April 2007

Rock 'n' Roll Nightmare - Dum hårdrocks-skräck-komedi skrivern, producerad och skådespelad av brottaren och heavy metal-sångaren Jon-Mikl Thor, någon? Ja tack, genast! Thor och hans band The Tritons åker till en övergiven bondgård i sällskap med brudar och manager för att spela in en platta. Dumcharmig och uppslupen stämning uppstår genast, det dricks budweiser, dras lama skämt, snuskas och spelas heavy metal ("We live to rock" är fan fin!). Hårdrocksidyllen är total tills det visar sig att bor det en massa små fula lerklumpsmonster i spökhuset som en efter en tar över bandmedlemmarnas själar tills bara Thor är kvar... Riktigt inkompetent Evil Dead-rippande där det inte känns som nån inbladad vet vad de håller på med och där man inte vet om det är tänkt att filmen ska vara skrämmande eller rolig eller både och. Men det hindrar inte filmen från att vara både charmig och underhållande och den sanslösa twisten i slutet är tio minuter euforisk knas-lycka! Thor är kung.

Nightmare on Elm Street 2: Freddy's Revenge - Freddy är tillbaka och smyger sig in i drömmarna på en förvirrad high school-kille som han vill ska mörda åt honom i en uppföljare som jag nästan gillade mer än orginalet - den når kanske inte samma höjder som första filmen när den är som bäst, men man slipper å andra sidan störiga lollan Nancy Thompson och det är ett stort plus. Glad och charmig åttiotals-collage-stämning i merparten av filmen, det dansas italodisco på poolpartyt och protagonisten har Zapp!-affischer i sitt pojkrum och sånt gör en alltid lite gladare. Trevlig, lättittad film.

Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors - Terror på Elm Street-racet fortsätter med trean, som var en av de första skräckfilmerna jag såg och som jag mig veterligen inte sett om sen dess, konstigt nog mindes jag faktiskt en del som t.ex. temat att ungarna kan få superkrafter i drömmarna. Freddy är i alla fall tillbaka igen och driver ungdomar till självmord på ett mentalsjukhus. Ett rätt skönt gäng råkar illa ut: rullsstolsbunden rollspelsnörd, f.d pundartjej med punkdrömmar, aggro svart kile som pratar jive, tjocka tjejen med tv-stjärnedrömmar och, tyvärr, urtrista Patricia Arquette i huvudrollen som tjejen som har problem med föräldrarna (hur hon blev stjärna är ett mysterium). Inte blir det bättre av att jävla Nancy Thompson är tillbaka igen som nyutbildad psykolog som hjälper kidsen att slå tillbaka mot Freddy i drömmen. Det nya kristna temat kunde jag också vart utan. Men ändå en småtrevlig film med mycket tidstypiska latexkreationer.

W Is War - Fillipinsk postapokalyps är bra grejer, och det här är en av de braigaste jag sett, som det heter på sexårsspråk. I en mörk framtid (som ser ut exakt som åttiotalets Manila) härjar ett crazy lädergäng styrt av den onda sektledaren och sadisten Nosfero, som också drygar ut kassan med opiumsmuggling. Den mustaschprydde snuten W2 råkar döda ett läderfreak i nödvärn och Nosferu hämnas genom att skära av hans ädlare delar och göra honom oförmögen att älska med sin nyblivna fru, som söker tröst i andra armar. Och inte blir det bättre av att W2 blir avstängd från polisen för övervåld. Nu återstår bara hämnd för den stackars polisen, med andra ord dags att bepansra bilen och ladda bazookan. Mycket underhållande tokaction som är kul från början till slut. Finns för många roliga detaljer för att nämna, bara en sån grej som att Nosferus personliga livvakter är två crustar-shaman-dvärgar med yviga skägg... Tummen upp!

Think Big - Peter och David Paul, belgian blue-tvillingarna från Deodatos The Barbarians är tillbaka i denna action-komedi och två klantiga och hjärndöda truckers som hamnar i trubbel under en tur då de stöter på en geni-unge som har uppfunnit en apparat som kan styra all elektronik och är på flykt undan onda forskare. Tvillingarnas efterblivna småtjivande är småkul i 45 minuter, sen blir det lite tjatigare men det är okej för stunden. Man får bland annat höra tvillingarna rappa i den animerade inledningen.

Bruce Lee Mot Supermännen - Hjärnsmältande Bruce Li-kung fu av sämsta sort, den som klarar den här utan att snabbspola förtjänar en medalj. Berättandet är så inkompetent att det knappt gick att urskilja ett sammanhang i historien, men den handlar iaf. om ett gäng onda killar som hyr supermän för att kidnappa en känd forskare och trikåfjanten The Green Hornet ska stoppa dem. Det är kul i teorin att Hongkong-producenter rippar idéer från den sköna Three Supermen-serien men låt inte det lura dig: i verkligheten är det monoton och obegriplig kung fu-dynga med stulen musik (man får bland annat en sexscen till Kraftwerks "Autobahn"!) och väldigt lite trikåaction. The Green Hornet har konstigt nog på sig den röda Three Supermen-dräkten medans supermännen har på sig svart och vitrandiga trikåer med röd buttericksmask. Endast för självplågare.

Roots of Evil - Det här var däremot en skön kung fu-våffla. Nåt annat hade jag inte väntat mig med den tyska popsångaren, skådespelaren och c-filmsauteren Christian "Lovecamp" Anders bakom rodret. Anders spelar i alla fall Frank Mertens, en mild karatelärare i dum sjuttiotalsfrisyr som inte vill annat än att driva sin karateskola i lugn och ro. Hans drömmar krossas av den hårt drickande och smått liderliga dvärgen Van Bullock som leder en knarksmugglarliga och vill bli av med konkurrensen för sin egna karateskola. När Mertens vägrar sälja sin skola tar han till hårdhanskarna och en massa skön ful-karate, tysk schlager och vilda twistar följer. Mycket trevlig trash-rulle, Christian Anders som kung fu-expert är såklart ett vinnande koncept (faktum är att han faktiskt inte är så sopig som man kan tro, men bara hur han ser ut och hans fåniga Bruce Lee-skrikanden och jamanden är stor komik) och Van Bullock är en antagonist av rang, det är kunglig underhållning att se den lilla krumma mannen raljera om onda planer med sin pipiga röst, dricka spit och porra med brudar. Plus i kanten också för att hela filmen är inspelad med den där coola kameraeffekten som får färgerna att glänsa. Garanterat filmens enda likhet med Fassbinders Querelle.

Fit to Kill - Ännu en dos sorglös T&A-action från Hawaiis ledande filmexport Andy Sidaris och givetvis är den exakt på pricken likadan som alla andra, varför ändra en vinnande formel?

Top 5: Sportstjärnor-turned-actors

5. Tor Johnson

Brottades under namnet "Swedish Angel" men var också med i en uppsjö av amerikanska c-rullar, gärna i regi av Ed Wood.

4. Jon-Mikl Thor

F.d brottare och heavy metal-gud som även berikade skräckfilmerna Zombie Nightmare och egenskrivna Rock 'n Roll Nightmare med sin närvaro.

3. Santo

Mexikos favoritbrottare och nationalhjälte med ett femtiotal filmer där det slåss mot mumier, utmomjordingar och vampyrer i CV:t. Hans son brottas i dagsläget under namnet "El hijo de Santo" (the son of Santo) och delar även faderns förkärlek för att slåss mot monster på silverskärmen.

2. Blue Demon

Den populäraste mexikanska brottaren efter Santo, och den charmigaste enligt mig. Spelar med i underbara La Invasión de los Muertos och en rad andra brottarrullar och fick ofta spela Santos sidekick, trots att de två männen ogillade varandra privat, speciellt efter att mannen i silvermasken fått däng i ringen av den blå demonen.

1. Fred "The Hammer" Williamson

Universums coolaste person och f.d thrower för Oakland Raiders. Superball-ringen tar han aldrig av sig.

3 April 2007

Maciste against the Headhunters - Löjligt billig peplum med uttryckslösa muskelknutten Kirk Morris (som mot bättre vetande börjar bli en favorit). Med hjälp av femton statister, tre tält, en totempåle och en vulkan i läcker frigolit berättas historien om den barbröstade sjömannen Maciste som räddar ett folk undan ett vulkanutbrott och seglar till en ny ö där de kan starta ett nytt liv. Dessvärre står inte allt rätt till där heller, en lömsk förrädare har lierat sig med de onda huvudjägararna (italienare i fjädermössor och ansiktsmålning) för att göra historien kort med den goda prinsessan och ta över makten på ön. Det blir upp till Maciste att ställa allt till rätta. Fast ärligt talat gör faktiskt inte Maciste särskilt mycket nytta i den här filmen, han går mest runt och spänner sig och dyker alltid upp för sent för att hinna slåss eller rädda prinsessor. Det är bara en av anledningarna till att den här filmen är så lam att man bara inte kan ogilla den.

Achtung! The Desert Tigers - Gordon Mitchels SS-officer och en lam Ilsa-wannabe bedriver fångläger i öknen, såklart med en massa perversioner, sexuellt tvång och tortyr på agendan. Richard Harrison och hans brittiska krigsfångar försöker sig på flykt. Solkig och tråkig nazistsleaze men en massa kassa krigscener och en handling som inte engagerar för fem öre. Trots att filmen inte har nåt vidare rykte hade jag nog väntat mig lite mer trashig underhållning från Batzella, som ändå gorde den enda helt nödvändiga nasserullen Beast in Heat (eller förresten, SS Girls behöver man nog också se). Det största nöjet jag hade av den här filmen var iaf. att lyssna på Marcello Giombanis härliga soundtrack som blandar ekobehandlade tyska schlagers och dårdimpande march/synthmusik, tror även att en av låtarna dyker upp i Alfonso Brescias underbara Beast In Space. Giombani kan man alltid lita på. Bland alla trista scener var det också kul att se Gordon Mitchell ragga transor och tvinga Venantino Venantini att dricka kiss. "We may have an army of perverts but we'll still win the war!". Roligare än att titta på torkande målarfärg och till och med lite roligare än att stirra ut genom fönstret en grå, regning söndagsförmiddag.

The Devil Has Seven Faces - Mordfattig och pratig, men bra, giallo med Caroll Baker (alltid ett kvalitétstecken). Caroll blir förföljd av ett gäng juveltjuvar som misstagit henne för hennes kriminella tvillingssyster och hala brudmagneten George Hilton och privatsnoken Stephen Boyd försöker hjälpa henne. Alla har såklart en massa baktankar och hemligheter som kommer upp till ytan i slutet. Förtom att filmen är välgjord, snygg och spännande får man även ett sedvanligt fantastiskt soundtrack av italiens easy listening-kung Stelvio Cipriani.

Happy Birthday to Me - Slasher i privatskolemiljö som ser ut vara ganska påkostad och har hyffsade skådespelare och hyggligt med blod och snask. Dessvärre faller det på det osammanhängande och skrikiga manuset, trodde jag hade valt en ganska bra film att komma hem lite på sniskan till men icke, fick bara huvudvärk.

The Big Score - Avslagen Fred Williamson-action. Fred är en hårdkokt snut som tillsammans med sina partners John Saxon och Richard Roundtree tar sig an ett narkotisyndikat. Kändes mest som ett utdraget avsnitt av nån seg snutserie från 80-talet, kanske rent tekniskt en av Williamsons mest profesionella filmer men också en av dom tråkigaste. Undvik.

Perversion Story - Doktor Jean Sorel är misstänkt för giftmord på sin fru Merisa Mell, som lämnade honom ett jättearv. Är han skyldig eller är allt en setup? En lyxig champagne-giallo av Fulci som inte lär göra många besvikna. Grymt snygg, tät och sexig där allt från skådespelarval, estetik och musik sitter som en smäck. Dessutom med underbar 60-talsstämning, hippies var aldrig bättre än när de var kroppsmålade och stuffade nakna till sitar-jazz omgivna av färgglada ballonger. Det är när man ser så här bra rullar som man får för sig att giallos var den komersiella filmens höjdpunkt...

Othello, the Black Command - Yikes, eurociné-producerad Shakespear-filmatisering i b-actionkostym! Skriven, regisserad och skådespelad av den bortglömde franska b-filmsauteren Max H. Boulois som också intar huvudrollen som Othello, den svarte ledaren för en grupp legoknektar i Afrika som kärar ner sig i en vit, rik biståndsarbetare. Hans missundsamma och makttörstande underordnade Tony Curtis (på dekis), som i hemlighet hatar honom, börjar dock konspirera och sår svartsjukans frö i hans huvud och allt slutar såklart i tragik (det är ju Othello). En ytterst märklig och unik film som verkar 100% seriös, men det är svårt att ta de patetiskt fjuttiga actionscenerna, den förvirrande klippningen, det sporadiska Shakespear-citerandet (det är som filmskaparna då och då slår på en knapp som gör att alla helt plötsligt börjar tala Shakespear) och allt dåligt under- och överskådespeleri (från Boulois respektive Curtis) på allvar. Skaparens intentioner till trots är det här tveklöst ett stycke trashfilm och som sådan funkar den faktiskt bra, jag gillade filmen en hel del.

Black Jack - Blev sugen på mer Max H. Boulois och kollade in den här gamla actionrullen om ett casinorån som går åt pipan. Gentlemannabrottslingen Sir Thomas Bedford (Peter Cushing) sätter ett gäng hårt kriminella proffsrånare att lensa ett spansk casino medan all uppmärksamhet riktas mot "afro-rockens kung", den tokiga Dynamite Jack (Max H. Boulois i sitt esse!), som ska uppträda. Konstapel Hugo Stiglitz får dock nys om rånarplanerna och är på plats med sina konstaplar. Allt slutar med blodgjutelse och gisslartagande med hårda bud, och desto hårdare blir det när det visar sig att en i gisslan är en gammal nazist med ansvar för utrotningen som i hopp om att slippa bli utlämnad till Israel ansluter sig till rånarligan. Klart trevlig liten actionrulle som förvånande nog har både bra klippning och action-scener (med tanke på hur kasst detta funkar i eurociné-rullen Othello, Lesoeur-klanen verkar helt oförmögna att producera något som ens liknar lyckad action). Boulois gör i vanlig ordning allting själv, och glädjande nog också Dynamite Jacks många musikframträdanden (nån slags knäpp afrofunk/disco med gutturala läten och skrikanden). Dynamite Jack är förresten filmens klart skönaste karaktär. Filmen påminde faktiskt en hel del om den gamla goa René Cardona Jr-rullen Hostages!, och då handlar det inte bara om Stiglitz medverkan...

28 Mars 2007

A Nightmare on Elm Street - Har inte sett den här sen de tidiga tonåren men faktum är att den höll ganska bra. Freddy Krueger är en kul karaktär och jag kan lätt förstå hur han blev idol för alla finniga och lätt missanpassade unga skräckfilmskillar. Hade dock glömt bort hur sexuell hans framtoning var. Filmen är välgjord och allt flyter på bra, enda minuset (och det är ett stort minus) är att tjejen som spelar huvudrollen är supertrist och spelar över på ett jobbigt sätt.

Warbus II - Ugh. Första Warbus-filmen räcker, okej?

Strike Commando 2 - Dags att se om Mattei och Fragassos tok-action på fint japansk widescreen-släpp. Lika underbart avslappnande och korkad som jag kom ihåg den! Charmlösa muskelberget Brent Huff tar över fanan från Reb Brown och är lam som Michael Ransom, som här ska rädda sin gamla Vietnam-sergant Vic Jenkins från onda kommunister, ninjor och knarksmugglare. Det blir även lite Indiana Jones-jakt på diamanter och sånt. Ransom träffar på en jobbig amerikansk vulgobrud som skådespelar som om hon vore med i en tidig John Waters-film och massor av skrik-action, skrik-humor och uppspeedade actionscener följer (den här filmen har rätt mycket gemensamt med Åsa-Nisse). Väldigt mycket humor överhuvudtaget, problemet är att man inte vet när den medvetna humorn börjar och när den omedvetna slutar. Och sen måste ju sägas att den här filmen har en av de bästa skurkarna i c-actionhistorien, en liten knubbig blond KGB-agent i vit kostym och små runda nazist-glasögon som är konsant hatiskt mot allt och alla och omger sig med ninjor.

Santo Vs. The Martian Invasion - Ett gäng ariska marsianer med grekiska namn och teleporteringsbälten är trötta på människorna som med sina kärnvapen riskerar att utplåna hela universum och flyger sitt UFO till Mexiko för att sätta igång invasionen. Väl där stöter de på Santo, mannen i silvermasken, och blir så imponerade av hans fysik och stamina att de beslutar för att kidnappa honom och skapa en ras av supermänniskor, något som blir enklare sagt än gjort. En näst intill perfekt uppvisning i knastertorr b-science fiction! Tänk er Plan 9 From Outer Space om den hade vart bra och haft en massa brottare i mask så hamnar ni nära. Brottaren med det fantastiska namnet El Nazi spelar förresten en av marisanerna.

Black Christmas - Fin proto-slasher som jag lyckats missa tidigare. En galning mördar flickor och ringer obscena samtal i ett studentboende och en massiv polisinsats sätts igång, problemet är att mördaren redan är i huset... Bra film men kanske inte den klassiker den målats upp som av slasher-fansen.

The House on Sorority Row - Mer mord i studentkorridorerna, ett gäng tjejer ska genomföra ett grymt spratt mot den gamla kvinnan som äger huset de bor, pranket går såklart för långt och tanten har såklart en missbildad son som bor på vinden och ni vet såklart vad som följer. Okej underhållning för stunden.

23 Mars 2007

Hell Night - En riktigt charmig liten slasher där Linda Blair och hennes frat-kompisar har maskeradfest i ett spökhus. Spännande, hyggligt välgjord och en skön ung-och-dum-på-åttiotalet känsla, helt enkelt en riktigt bra popcorn-rulle. Kanske ett tecken på regretion men jag börjar gilla slashers mer och mer. Pretantionsfritt och kul (ibland) plus att formeln är så enkel att alla kan försöka och det är alltid kul att se vad glada amatörer kan åstadkomma på låg budget.

300 - Vill man vara snäll skulle man kunna likna den här filmen med en Manowar-video på mångmiljonbudget. Men ska man vara mer sanningsenglig kan man bara konstatera att det här är den mest macho-idiotiska, cyniska och facistoida bajsrullen i mannaminne. Vill inte låta som en moralkärring men dom värderna den här filmen förmedlar är fel, fel, fel och här saknas dessutom humorn och distansen som gjorde förra Frank Miller-filmatiseringen Sin City till en uthärdlig film. Alltså återstår ett två timmar långt hyperestetisk blodbad, hade kanske funkat på nittiotalet men personligen börjar jag bli jävligt trött på alla dessa filmer som inte kan filma ett jävla knytnävsslagsmål utan epilepsi-klippning och 2 veckors dataanimering. Slutsummering: Frank Miller: dra åt helvete! Steve Reeves: du är saknad.

Santo and the Border of Terror - Santo-rullarna är lite lustiga, de kan vara lite vad som helst. Slåss inte mannen i silvermasken mot utomjordingar, mumier eller vampyrer kan han dyka i helt andra sammanhang, som här i en actionmusikal om att fly över gränsen till amerika! Småtrevlig liten film om en ond amerikansk professor som hjälper mexare att fly över gränsen och tvingar dom till straffarbete och tvivelaktiga experment, Santo har en ganska tillbakadragen roll i filmens första halva. Jag gillade de många sånginslagen bäst, speciellt de sorglösa latinnumren som framfördes av små tjocka mexikaner i hatt och mustasch. Det här är nog inte en film för alla...

The Last Round - Tyckte den här var långtråkig när jag såg den för några år sedan på video, måste ha varit tillfälligt sinnesförvirrad för det här är ju en riktigt pastacrime-pärla. Stämningsfull, eftertänksam och fint filmad hämndhistoria med top notch-prestationer av Luc Merenda och Carlos Monzón samt ett jättefint melankolisk soundtrack av Luis Bacalov med mycket panföjt. Kort och gott en höjdare! Med på DVD-utgåvan följer en CD med technocovers på eurocrime-låtar. Den kunde jag gott vart utan.

The Wicker Man (director's cut) - Extra-kvarten i Robin Hardys orginalversion tillförde faktiskt inte särskilt mycket och drygade bara ner slutet. Studioversioner flyter faktisk på bättre. Om själva filmen så vet ni ju redan att det är en odödlig klassiker. Bra att soundtracket följde med på nya UK-utgåvan, där kan vi snacka om en nödvändig bonus-CD till skillnad från The Last Round...

20 Mars 2007

Santo Vs. the Diabolical Hatchet - Svarvit Santo från -65. Det visar sig att Santo går tillbaka i ett långt led av hjältar i silvermask (lite som fantomen) och hans inkarnation från 1600-talet gör sig ovän med en djävulsdyrkare genom att förföra hans tilltänkta brutta. Allt slutar på bålet för dvävulsdyrkaren som dock lyckas uttala en förbannelse över Santo-släkten innan han slukas av lågorna. Nu börjar plötsligt den nutida Santo terroriseras av en mystisk maskerad yxman som kan materialisera sig från tomma intet. Eftersom nyckeln till gåtan verkar ligga i det förflutna beger sig Santo till sin vän uppfinnaren för att pröva hans nya tidsmaskin... Underbar got-Santo med spökerier, spindelväv och fladdermöss. Påminner om nån gammal Bava-rulle fast med mer underhållning och raffel. Santo ser inte lite skön ut i silvermask, slängkappa och trikåer med ordentlig byxbula. Varmt rekommenderad!

The Vengeance of the Crying Woman - En tröttare Santo där mannen i silvermasken teamar ihop med boxaren Mantequilla Nápoles för att stoppa en familjeförbannelse. Den gråtande häxan som i hämnd mot sin otrogne man dödade sina barn fortsätter sin hämnd genom generationerna genom att strypa alla släktens förstfödda och det enda sättet att stoppa henne är att stjäla hennes gömda guldskatt och donera den till ett barnsjukhus. Dessvärre är också ett gäng skrupelfria gangsters (ledda av René Cardona senior) ute efter skatten. Okej Santo som nog är den lamaste jag sett hittills. Men en Santo är alltid en Santo och visst kan man gott ta sig igenom denna också.

Schoolgirl Killer - En estetiskt rätt fräck Margheriti-giallo om mord på en flickskola. Galanta damer och fin 60-talskänsla men dessvärre blir filmen ändå rätt dryg, själva mordmysteriet funkar nämligen inte alls. Efter en timme sitter man och vrider på sig och bara önskar att man ska få reda på mördaren identitet så det ska ta slut. Men se där, mot slutet tar det sig faktiskt lite och blir småspännande på typisk giallovis.

Blue Island - Italiensk ultralågbudget Den Blå Lagunen-ripp off med sötnosen Sabrina Siani, topless filmen igenom, och en töntig mesig yngling som efter en flygkrasch hamnar ensamma (?) på en öde ö. Otroligt händelsefattig film, först bråkas det (den mesiga ynglingen svansar efter den näbbiga skönheten), sen uppstår kärlek och sedan bryts idyllen när det visar sig att en stor skäggig bondlurk i snickarbyxor också bor på ön och vill ha Sabrina för sig själv. Och där har ni hela handlingen. Oförsvarbar säga vissa, härlig trash säger jag!

12 Days of Terror - Korrekt men väldigt medioker tv-hajfilm om hajattackerna i New Jersey 1916. Hajattackerna är ganska många och väl genomförda, men förvänta er väldigt mycket dryga sidhistorier och amerikansk tv-filmskänsla. Den cinematografiska motsvarigheten till ljummen folköl.

16 Mars 2007

Deathstalker II - Jag gillade Deathstalker, men den har ingenting mot tvåan, som verkligen är Corman-producerad barbarfilm när det är som allra finast. Här har skaparna helt kastat ifrån sig de svaga inslagen av seriositet man kunde ana i ettan, och gjort en underbar idiot-komedi istället. Allt, allt, allt i filmen är "för mycket" och Deathstalker är nu en gentlemannatjuv och manisk ordvitsare som ser ut som en statist ur tv-serien Glamour. I god Corman-anda återanvänds såklart också scener ur både första Deathstalker och andra barbarfilmer, och vi får än en gång njuta av "klassiska" scener som "grisman äter griskött", "man blir släpad av hästar genom skogen" och "kortvuxen tok-krigare slåss one-on-one med broiler". Underbart! Prinsessan: "-Deathstalker, your back!" Deathstalker: "-By popular demand!"

Dorrelik - Diabolik-spoof av Steno. Man kan ju fråga sig vad poängen att göra en spoof på en film som redan är en spoof är, och filmen är inte heller någon större höjdare, för mycket dålig crazy-humor och för lite lyxigt superskurkande och diabolisk brottslighet. Den maskerade superskurken Dorrelik ska i alla fall, med den klantiga inspektör Green från Scotland Yard hack i hälarna, mörda alla personer i Frankrike med efternamnet Dupont, för att få ut ett miljardarv. Är man superhjältekomplettist som jag måste man såklart se den, filmen kan också funka för de arma själar som finner njutning i italiensk fars.

The Terrorists - Indonesiskt actionspektakel som börjar Cardona-stelt och bra när terroristerna och Interpol sitter i skilda konferenssalar och planerar sina kupper/motkupper, sedan blir det raffligt värre med biljakter, explosioner och gängslagsmål till italodisco. När sedan terroristerna efter sitt misslyckade bombattentat håller gisslan i ett sjukhus tappar filmen farten, blir mest en massa gnäll och Barry Primas antiterrorstyrke-soldat blir skjuten efter fem minuter. Allt går åt helvete och bomben exploderar, och då alla huvudkaraktärer är döda återstår bara att göra en katastroffilm av skiten. Mycket taffliga brinnande modeller och bluescreen följer, till tonerna av episk synthmusik. En okej rulle för den icke-kräsne.

The Lost World - Trevligt stumsfilm-äventyr med en expedition gentlemän på forskningsuppdrag i dinosaurieland. Bra viktoriansk äventyrsstämning, hygglig fart och lyckad stop motion gör denna 80 år gamla film betydligt mer njutsam än Spielbergs tio år gamla. Författaren Sir Arthur Conan Doyle gör ett kort gästspel i inledningen och hyllar den eviga pojkaktigheten.

The Thief of Bagdad - Arabiskt äventyr med alfahanen Steve Reeves som titelns gentlemannatjuv. En lite annorlunda roll för Reeves som faktiskt funkar även som spjuveraktig äventyrshjälte i tunn mustasch, och inte bara som det übermanlige muskelberget i skägg vi är vana att se honom. Det räddas prinsessor, avsätts onda kalifer och frotteras med andar i en film som kanske är lite för välgjord och välsmord för sitt eget bästa, själv hade jag nog önskat lite mer skräp och dumheter, men visst är den bra.

Emotion: densetsu no gogo = itsukamita Dracula - Experimentell kortfilm av Nobuhiko Obayashi, mannen bakom den genomcharmiga knas-skräckisen Hausu. Filmen handlar om en flicka som lämnar byn, träffar en partner-in-crime och kärar ner sig i en kille som är vampyr. Väldigt 60-tal, väldigt charmigt och väldigt mycket vilda kameratricks och effekter. På nåt sätt känns den som en japansk motsvarighet till filmerna bröderna Kuchar pysslade med på den tiden.

Shadowplayers - Dokumentärfilm om toppen-skivbolaget Factory Records första år av den galet entusiastiska James Nice, som driver Factory & Crepuscule-sidan på internet och skivbolaget LTM som återger gammal postpunk. Filmen har ingen musik eller gamla videoklipp utan består enbart av två timmar nyinspelade intervjuer med olika nyckelpersoner på skivbolaget. Det färutsätts alltså att man redan har ett stort intresse för Factory innan man drar på filmen, annars skulle man gå under av tristess. Har man det är dock filmen nödvändig eftersom det som sägs ofta är riktigt, riktigt intressant.

5 Mars 2007

Deadly Hunt - Obskyr thailändskt action. En ond brottsorganisation som kallar sig för "brödraskapet" gör en kupp i Hong Kong, men Interpols förgreningar i Thailand, Hong Kong, Malaysia, Fillipinen och Indonesien, samt en grupp folk med personligt vendetta till juveltjuvarna, slår sig ihop för att sätta stopp för buset. En stel och behaglig actionvåffla med mycket tafflig kung fu och styva nattklubbscener till 80-talsdisco. Kul också att delar av soundtracket är snott från Star Wars. Översättaren verkade dock mest översätta när han känner för det, och gärna i korthuggna, grammatiskt inkorrekta meningar.

Knights of the City - Är väl bara att krypa till korset och erkänna att jag gillade den här allmänt avskydda The Warriors-kopian. Tror visserligen att jag gillade den av samma anledning som de flesta avskyr den - att filmen spenderar väldigt lite tid med action och gängbråk men desto mer med excesser i det tidiga åttiotalets streetkultur, hiphop och breakdance. Allt som allt påminner den här filmen mycket mer om charmiga breakdance-filmer som Beat Street, Breakdance the Movie. Gillar man nämda rullar är detta en klart sevärd film.

The Secrets of Sex - Totalt vansinnig brittisk snusk/skräck antologi i vilken en mumie guidar oss igenom en rad utflippade episoder rörande den eviga könskampen. Det är inte ens nån mening att försöka förklara alla dumheter, bara koppla ifrån hjärnan och njut av den dummaste episodfilmen sedan Night train to Terror. Ljuvligt!

Commander - Hjärndöd och överspänd djungelaction. Vietnamveteranen Roger Craig har stannat kvar i Vietnam efter kriget, med hjälp av sin regering gör han sitt bästa för att stoppa kommunismens onda framfart genom vansinniga självmordsuppdrag - ensam utrotar han plutoner och är en nagel i ögat för ryssarna som skaffar viatnameserna avancerade vapen. Kommunisterna bestämmer sig för att utrota problemet med den envisa jänkaren en gång för alla och utrotar hans by och kidnappar hans havande kvinna, och sen blir det dags för hämnd och en lång slutfajt med mer exploderande bungalows än jag trodde var möjligt. Bra idiotaction, men kommer någon rulle toppa Strike Commando-serien?

26 Februari 2007

Sökarna: Återkomsten - Alltså, jag gillade Blodsbröder och ville verkligen gilla den här också... men nej. Inte ens Liam Norbegs nollade charm kunde rädda det här snabbt sjunkande skeppet, som kändes som ett möte mellan Mats Helge när han är som tristast och Dogma-95, kryddat med lite illasmakande kristen ångest och fatalism. Thorsten Flicks over-the-top framträdande som polsk gangster var lite kul och de extremt valhänta actionsekvenserna hade sin charm, men som helhet kändes den här filmen extremt onödig. Tyvärr.

The Way of the Dragon - Min första hela Bruce Lee-rulle, pinsamt nog. Har aldrig vart nån stor kampsportskille. Vart inte så jätteimponerad direkt. Solkig Hong Kong-rulle med typiskt kass dubbning och trist kinesisk humor, hela filmen är faktiskt rätt lam förutom när Brucan slåss, då blir filmen plötsligt riktigt vass och man förstår verkligen myten kring denne karl. Som tur är slåss han ganska mycket. Kul också med en ung Chuck Norris som bad guy och jag gillade den onda bossens grymt bögiga sidekick. Men jag har fortfarande haft roligare i sällskap med Bruce Le och Li, det är med andra ord idioti och vansinne jag är ute efter i kung fu och inte bra kampsport.

Virgin Commandos - Kvinnofängelsefilm från Hong Kong om ett gäng brudar som flyr från ett fångläger i Vietnam och beger sig ut på skattjakt i piratfyllda vatten. Det börjar lovande med en orgie i djungelfällor och gore i hysteriskt Hong kong-tempo vid flykttillfället, men blir därefter snabbt lam och tråkig. Mer usel kinesisk slapstickhumor och mer idiot-dubbning hjälper inte heller. Inte heller det grekiska videosläppet där bilden är utdragen så att alla ser ut att vara 2.30 långa. En film åt WIP-komplettisterna.

Feast of the Devil - Småseg spansk rysare som ändå var rätt lättittad, bra att ha till hands när man är trött och känner nåt som inte sätter sinnet i allt för mycket vibration. Det börjar lite som en giallo, en salt pingla åker till playan för att leta efter sin syrra som rymt från mentalsjukhus och träffar en playboy/vetenskapsman som verkar veta något om försvinnandet. Efter en tur på hans yacht uppstår kärlek, och sen blir det typiskt spansk när det visar sig att han egentligen är en galen satanistmagiker med gotiskt slott och oidipala störningar. Min favoritscen utspelar sig på nattklubb, efter lite stelt stuffande hypnotiserar satanistmagikern sångaren i det kassa modsbandet att tappa rösten med dråpligt resultat.

De Dödas Slott - För att citera Video Invest: "En rysare med levande döda, blodtörstande Zombies. Som på nätterna letar efter nya friska offer. Se vad som händer i den lilla byn när greven på de dödas slott släpps lös i de dimmiga nätterna och oskyldiga människor blir blodsoffer." Härlig rysare som på typisk spansk manér staplar got-klyscha på got-klyscha tills det blir rena got-bingon av det hela! Här lyckas man få med både Elizabeth Bathory, hypnos, vampyrer och levande döda, det enda som saknades var en galen vetenskapsman och en varulv så hade jag vart i himmelen!

Raiders of the Magic Ivory - Oväntat kompetent och underhållande rulle av ingen annan än den store klåparen Tonino Ricci! Två hårda legosoldater blir inhyrda av lömsk kines för att bege sig in i det minst sagt ogästvänliga djungelområdet "Helvetet som ingen återkommer ifrån" för att leta rätt på en magisk sten, väl där stöter de på både onda militärer, svart magi och odödliga munkar. Lika delar djungelaction och fantasy med andra ord. Dessutom återanvänder Ricci de "skrämmande" spök-effekterna från Thor the Conqueror! Okej, jag har väl dålig smak då men jag tyckte den här var en kalasrulle, seriöst, inte tråkig för en sekund!

Tornado - Testrostonstinn Vietnam-action av Margheriti, helt okej tidsfördriv men förmodligen den sämsta djungelrullen han gjorde.

20 Februari 2007

Har haft en liten Godfrey Ho-festival (ja, jag är en hopplös loser med alldeles för mycket tid):

Catman in Lethal Track - Superhjältar, Ho-style! Hjälten Sam (som ser ut som en lönnfet halvkriminell hamnarbetare i bakåtkammad blondering) blir biten av en radioaktiv katt och får kattsuperkrafter - han kan stänga på och av TV-apparater med viljan och blockera kulor med sina tuffa nithandskar. Ni vet, sånt som katter har för sig. Sedan syr han ihop en störtlöjlig svart kattdräkt komplett med svetsarglasögon och tar sig an en satanistisk sektledare och hans crazy-gäng. Skådespelet är värre än i Mattei/Fragassos mest idiotiska actionfilmer och det märks tydligt att inte en enda person i rollistan tar det hela på minsta allvar. Historien om kattmannens minimala förhavanden tar dock bara upp kanske 20 minuter av filmens spellängd sammanlagt, sin vana trogen har nämligen Godfrey köpt upp rättigheterna till någon fördömd gammal Hong Kong-skitrulle och använder materialet till att dryga ut spellängden. Alltså får man också 70 skitsega minuter utfyllnad om nån arg kines med lapp för ögat som torterar folk i bungalows, åker motorcross och planerar världsherravälde. Allt som allt en oförsvarbar film, Catman-delen var dock underhållande i sin totala idioti.

Thunder of Gigantic Serpent - Godfrey ger sig på monsterfilm med väntat patetiskt resultat. Filmhistoriens mest irriterande lilla flicka någonsin skaffar en tam orm som hon döper till Mozlah. Ormen är intelligent och svarar på frågor genom att nicka eller skaka på huvudet. Ett gäng terrorister stjäl en förstoringsmaskin (onda bossen: "Think of the possibilities! All of the underdeveloped countries will beg me for help! I can even have my own army!") som under flykten hamnar i flickans händer, när hon försöker använda den som bur förstoras Mozlah upp till gigantisk storlek (taffligare monster än Mozlah får man leta efter, kommer på rak arm bara på danska Reptilicus och spanska Hydra som värre exempel). Flickan gömmer sin ormmonster-kompis i källaren och allt är frid och fröjd tills de onda terroristerna kommer henne på spåren. De kidnappar flickan och för henne till staden, men utsätter hene tyvärr inte för nån tortyr (det önskar man innerligt efter att "Mooooozlah! Saaaave me! Mooozlah..." uttalats för sjuttioelfte gången av hennes olidligt gälla stämma). Mozlah beger sig till staden för att rädda sin kompis men tyvärr faller atommonster-instinkten in vid synen av alla billiga modeller att förstöra. Militären kallas in, och samtidigt tar den stenhårda problemfixaren Ted Fast an de ruskiga terroristerna. En totalt genomusel film, dock inte helt utan underhållningsvärde, sedd som kalkon funkar den ganska bra.

Undefeatable - Korsning mellan streetfighting och psykopatrulle i bästa 90-talsstil (mycket tighta jeans och instoppad skjorta). Kampsportsexperten och tillika oidipus-psykopaten Stingray flippar efter att hans flickvän lämnat honom och ger sig ut på jakt efter rödhåriga tjejer med blommiga klänningar att våldta och sticka ut ögonen på som hämnd mot kvinnosläktet. När streetfightern Cynthia Rothrocks syster blir mördad blir det dags för hämnd... Aningen mer filmtekniskt kompetent film än de övriga två med siktet inställt på Van Damme-marknaden, men det blir ändå helt fel... så "fel" att det blir helt rätt! Skådespelet är bortom denna värld och går på 75% dumsteroider och 25% dåliga gener, kampsporten är en orgie av machoid tafflighet (de homoerotiska undertonerna behöver vi inte ens gå in på), handlingen kunde vara skriven av en sadistisk sjuåring, och dialogen... vad ska man säga? "I'll keep an eye out for you, Stingray!" Och så har vi ju slutfighten. "Bästa" slutfighten sen Death Promise och kommer garanterat aldrig att lämna någon av de arma själar som sett den, mer säger jag inte...