Maciste against the Headhunters - Löjligt billig peplum med uttryckslösa muskelknutten Kirk Morris (som mot bättre vetande börjar bli en favorit). Med hjälp av femton statister, tre tält, en totempåle och en vulkan i läcker frigolit berättas historien om den barbröstade sjömannen Maciste som räddar ett folk undan ett vulkanutbrott och seglar till en ny ö där de kan starta ett nytt liv. Dessvärre står inte allt rätt till där heller, en lömsk förrädare har lierat sig med de onda huvudjägararna (italienare i fjädermössor och ansiktsmålning) för att göra historien kort med den goda prinsessan och ta över makten på ön. Det blir upp till Maciste att ställa allt till rätta. Fast ärligt talat gör faktiskt inte Maciste särskilt mycket nytta i den här filmen, han går mest runt och spänner sig och dyker alltid upp för sent för att hinna slåss eller rädda prinsessor. Det är bara en av anledningarna till att den här filmen är så lam att man bara inte kan ogilla den.
Achtung! The Desert Tigers - Gordon Mitchels SS-officer och en lam Ilsa-wannabe bedriver fångläger i öknen, såklart med en massa perversioner, sexuellt tvång och tortyr på agendan. Richard Harrison och hans brittiska krigsfångar försöker sig på flykt. Solkig och tråkig nazistsleaze men en massa kassa krigscener och en handling som inte engagerar för fem öre. Trots att filmen inte har nåt vidare rykte hade jag nog väntat mig lite mer trashig underhållning från Batzella, som ändå gorde den enda helt nödvändiga nasserullen Beast in Heat (eller förresten, SS Girls behöver man nog också se). Det största nöjet jag hade av den här filmen var iaf. att lyssna på Marcello Giombanis härliga soundtrack som blandar ekobehandlade tyska schlagers och dårdimpande march/synthmusik, tror även att en av låtarna dyker upp i Alfonso Brescias underbara Beast In Space. Giombani kan man alltid lita på. Bland alla trista scener var det också kul att se Gordon Mitchell ragga transor och tvinga Venantino Venantini att dricka kiss. "We may have an army of perverts but we'll still win the war!". Roligare än att titta på torkande målarfärg och till och med lite roligare än att stirra ut genom fönstret en grå, regning söndagsförmiddag.
The Devil Has Seven Faces - Mordfattig och pratig, men bra, giallo med Caroll Baker (alltid ett kvalitétstecken). Caroll blir förföljd av ett gäng juveltjuvar som misstagit henne för hennes kriminella tvillingssyster och hala brudmagneten George Hilton och privatsnoken Stephen Boyd försöker hjälpa henne. Alla har såklart en massa baktankar och hemligheter som kommer upp till ytan i slutet. Förtom att filmen är välgjord, snygg och spännande får man även ett sedvanligt fantastiskt soundtrack av italiens easy listening-kung Stelvio Cipriani.
Happy Birthday to Me - Slasher i privatskolemiljö som ser ut vara ganska påkostad och har hyffsade skådespelare och hyggligt med blod och snask. Dessvärre faller det på det osammanhängande och skrikiga manuset, trodde jag hade valt en ganska bra film att komma hem lite på sniskan till men icke, fick bara huvudvärk.
The Big Score - Avslagen Fred Williamson-action. Fred är en hårdkokt snut som tillsammans med sina partners John Saxon och Richard Roundtree tar sig an ett narkotisyndikat. Kändes mest som ett utdraget avsnitt av nån seg snutserie från 80-talet, kanske rent tekniskt en av Williamsons mest profesionella filmer men också en av dom tråkigaste. Undvik.
Perversion Story - Doktor Jean Sorel är misstänkt för giftmord på sin fru Merisa Mell, som lämnade honom ett jättearv. Är han skyldig eller är allt en setup? En lyxig champagne-giallo av Fulci som inte lär göra många besvikna. Grymt snygg, tät och sexig där allt från skådespelarval, estetik och musik sitter som en smäck. Dessutom med underbar 60-talsstämning, hippies var aldrig bättre än när de var kroppsmålade och stuffade nakna till sitar-jazz omgivna av färgglada ballonger. Det är när man ser så här bra rullar som man får för sig att giallos var den komersiella filmens höjdpunkt...
Othello, the Black Command - Yikes, eurociné-producerad Shakespear-filmatisering i b-actionkostym! Skriven, regisserad och skådespelad av den bortglömde franska b-filmsauteren Max H. Boulois som också intar huvudrollen som Othello, den svarte ledaren för en grupp legoknektar i Afrika som kärar ner sig i en vit, rik biståndsarbetare. Hans missundsamma och makttörstande underordnade Tony Curtis (på dekis), som i hemlighet hatar honom, börjar dock konspirera och sår svartsjukans frö i hans huvud och allt slutar såklart i tragik (det är ju Othello). En ytterst märklig och unik film som verkar 100% seriös, men det är svårt att ta de patetiskt fjuttiga actionscenerna, den förvirrande klippningen, det sporadiska Shakespear-citerandet (det är som filmskaparna då och då slår på en knapp som gör att alla helt plötsligt börjar tala Shakespear) och allt dåligt under- och överskådespeleri (från Boulois respektive Curtis) på allvar. Skaparens intentioner till trots är det här tveklöst ett stycke trashfilm och som sådan funkar den faktiskt bra, jag gillade filmen en hel del.
Black Jack - Blev sugen på mer Max H. Boulois och kollade in den här gamla actionrullen om ett casinorån som går åt pipan. Gentlemannabrottslingen Sir Thomas Bedford (Peter Cushing) sätter ett gäng hårt kriminella proffsrånare att lensa ett spansk casino medan all uppmärksamhet riktas mot "afro-rockens kung", den tokiga Dynamite Jack (Max H. Boulois i sitt esse!), som ska uppträda. Konstapel Hugo Stiglitz får dock nys om rånarplanerna och är på plats med sina konstaplar. Allt slutar med blodgjutelse och gisslartagande med hårda bud, och desto hårdare blir det när det visar sig att en i gisslan är en gammal nazist med ansvar för utrotningen som i hopp om att slippa bli utlämnad till Israel ansluter sig till rånarligan. Klart trevlig liten actionrulle som förvånande nog har både bra klippning och action-scener (med tanke på hur kasst detta funkar i eurociné-rullen Othello, Lesoeur-klanen verkar helt oförmögna att producera något som ens liknar lyckad action). Boulois gör i vanlig ordning allting själv, och glädjande nog också Dynamite Jacks många musikframträdanden (nån slags knäpp afrofunk/disco med gutturala läten och skrikanden). Dynamite Jack är förresten filmens klart skönaste karaktär. Filmen påminde faktiskt en hel del om den gamla goa René Cardona Jr-rullen Hostages!, och då handlar det inte bara om Stiglitz medverkan...
No comments:
Post a Comment