Födelsedagen - Självplågare som man är bestämde jag mig för att följa upp melodifestivalterrorn med en av Richard Hoberts dödssyndsfilmer, på temat otrohet. Orkar inte gå in på detaljer men den var precis lika pinsamt usel som väntat, prentantiös och korkad om vartannat, överspelande dramatenskådisar som borde veta bättre leverar styltig Bergman-light dialog från helvetet ("Jag går sönder, Peter, hör du det, jag går sönder!"), Göran Stangertz verkar efterbliven som vanligt, filmen är ful som stryk, ser ut som en reklamfilm för Grumme tvättsåpa filmad i idylliska Österlenmiljöer. Fy fan. Jag skäms över att bo i ett land där filmare som Hobert får fortsätta att göra film år efter år, trots frånvarn av både artistisk och komersiell framgång. Den enda svaga ljusstrimman var Sven-Bertil Taube som var kul so sol-och-vårare. Även lite kul med Camilla Lundén i kvinnliga huvudrollen, kass som fan visserligen, men kul att känna igen från Mats Helge-rullar av betydligt högre kvalitét.
Last of the Mohicans - Indianäventyr, Eurociné-style. Alla mina fördomar/förväntningar om Eurocinés filmer bekräftas/infrias då 1) Filmen är stel och torr som fnöske 2) Löjligt låg budget (fältslag med tio personer, spanska inidianer, allt som spenderats pengar på, typ kanoner och uniformer, uppvisas in absurdum) 3. Flera kända Franco-ansikten dyker upp, i detta fall Jack Taylor och Paul Muller. 4) På något sätt lyckades den underhålla mig, men jag kan bara inte sätta fingrarna på varför...
No comments:
Post a Comment