Sandokan I & II - Kabir Bedi är piraten Sandokan, Malysias tiger och ostindiska kompaniets fiende numero uno. Inte en död stund i denna rakt igenom fantastiska mini-serie (som Sollima klippte om och släppte som två spelfilmer), kan faktiskt inte komma på nåt som skulle kunna göras bättre! Kabir Bedi ÄR Sandokan och Adolfo Celi har aldrig varit bättre än som hans nemesis, den lömske, ödestyngda piratjägaren James Brooke, Rahjan av Sarawak. Filmen är välskriven, välregisserad och snygg som attan och det exotiska bröderna De Angelis-soundtracket är ta mig fan ett av deras bästa! Rafflet och vändningarna tar aldrig slut, man sitter på helspänn fyra timmar i sträck! Till och med den romantiska sidhistorien funkar! En av dom bästa italienska genrefilmerna jag sett - högsta rekomendation!
So Sweet... So Perverse - Trevlig giallo i Lenzi-regi med favoriten Jean-Louis Trintignant. Typiskt sextiotalsgiallo med äkta makar som intrigerar och planerar mord på varandra och en massa rävspel följer, så mycket perversiteter blir det inte trots allt Jean-Louis fru Erika Blanc är lesbisk och kilar stadigt med dubbelspelande förföreskan Carroll Baker. Däremot blir det en del skön sextiotalsstämning, fräcka kameraeffekter och en rätt fin liten film. Gott så.
Sea Devils - Supertrevlig Jules Verne-filmatisering av spanjoren J. P Simón (trots hans dåliga rykte har jag då aldrig sett nånting tråkigt av denne rekorderlige karl). Ett gäng ungdomar blir attackerade av slavhandlare/pirater, men lyckas undkomma i en livbåt och räddas av gemytliga valfångare. Efter en valfångstolycka blåser det upp till storm och gänget lyckas med nöd och näppe undkomma till en avskild ö, som dessvärre bebos av både slavhandlare, araber, D. H Lawrence, elaka infödingar och (arkivbilder på) farliga djur. Allt är upplagt för spänning, humor och äventyr i härlig viktoriansk anda. Minst lika vass som regissörens Fabolous Journey to the Center of the Earth. Nu är man ju inte lite sugen hans Verne-filmatisering Monster Island med Paul Naschy...
Slugs - ...men i brist på bättre fick det bli J. P Simons snigelskräckis (!) Slugs istället, inte illa det skulle det visa sig, den var faktiskt typisk åttiotals creature feature när det är som allra dummast/bäst! En amerikansk småstad blir attackerade av köttätande sniglar och det är upp till ett gäng average Joes att bege sig ner i kloaksystemet och fixa biffen medans sniglarna lunchar på kåta tonåringar och annat löst folk. Sådär b:ig och avslappnat klyschig som såna här filmer ska vara, men precis som i den ännu b:igare slasherfilmen Pieces så flörtar Simon med kompetens mitt i all idioti, filmen har t.ex. en effektiv scen där ett ungt älskande par blir attackerade av ett hav av sniglar. I övrigt är farten bra, skådespelet mindre bra (men vem bryr sig?), dialekterna konstiga, idén om sniglar som skräckmonster tacksamt absurd och det levereras på gore- och naketfronterna.
Messiah Of Evil - Märklig lågbudget zombierulle som inte riktigt påminner om någon annan zombierulle jag sett tidigare. Den ondeskefulla röda månen och den onde Messias annalkande återvändo ur haven förvandlar en liten halvtom småstads invånare till apatiska zombies. En ung tjej är där för att leta efter sin farsa konstnären som är spårlöst försvunnen, men hittar bara förvirrade anteckningar i hans spöklika attaljé. Hon träffar på ett gäng hippies som flyttar in, en rad mysteriska incidenter följer och hon börjar hallucinera (?) om zombies och konstverk som gråter blod, spyr insekter och drivs sakta mot vansinnets brant. Jag gillade filmen en hel del, men det är en sån där rackare där både de svaga och de starka sidorna är uppenbara hela tiden. På minussidan har vi de intentsägande och småkassa skådespelarna, irriterande berättarröst med tjejens inre monologer och allmänt ett oerfaret filmcrew som ibland inte verkar veta riktigt vad de håller på med. På plussidan: man märker att det finns talang i projektet. Orginell historia med lyckad mardrömskänsla och sävig, hypnotiserande stämning. Ett par riktigt lyckade scener som zombieattackerna i biografen och på köpcentret, ruskigt! Plussidorna överväger helt klart minusen och filmen är helt klart värd en titt eller två.
Hell Comes to Frogtown - Härlig postapokalyptisk actionkomedi med sköna wrestlaren Roddy Piper (vars främsta bedrift torde vara tidernas mest homoerotiska slagsmålscen i They Live). Piper spelar Sam Hell, en äventyrare och womanizer som är en av få fertila män kvar på jorden Efter Katastrofen. Han blir tillfångatagen av kvinnorna som styr landet, får en bomb monterad i skrevet och tvingas ut på självmordsuppdrag i mutantstaden Frogtown där ett gäng fertila kvinnor ska räddas och inpregneras från de pilska grodmutanternas harem. Som ni förstår en störtskön soppa med mycket fånig humor. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte tyckte den var riktigt, riktigt kul.
No comments:
Post a Comment