20 Februari 2007

Har haft en liten Godfrey Ho-festival (ja, jag är en hopplös loser med alldeles för mycket tid):

Catman in Lethal Track - Superhjältar, Ho-style! Hjälten Sam (som ser ut som en lönnfet halvkriminell hamnarbetare i bakåtkammad blondering) blir biten av en radioaktiv katt och får kattsuperkrafter - han kan stänga på och av TV-apparater med viljan och blockera kulor med sina tuffa nithandskar. Ni vet, sånt som katter har för sig. Sedan syr han ihop en störtlöjlig svart kattdräkt komplett med svetsarglasögon och tar sig an en satanistisk sektledare och hans crazy-gäng. Skådespelet är värre än i Mattei/Fragassos mest idiotiska actionfilmer och det märks tydligt att inte en enda person i rollistan tar det hela på minsta allvar. Historien om kattmannens minimala förhavanden tar dock bara upp kanske 20 minuter av filmens spellängd sammanlagt, sin vana trogen har nämligen Godfrey köpt upp rättigheterna till någon fördömd gammal Hong Kong-skitrulle och använder materialet till att dryga ut spellängden. Alltså får man också 70 skitsega minuter utfyllnad om nån arg kines med lapp för ögat som torterar folk i bungalows, åker motorcross och planerar världsherravälde. Allt som allt en oförsvarbar film, Catman-delen var dock underhållande i sin totala idioti.

Thunder of Gigantic Serpent - Godfrey ger sig på monsterfilm med väntat patetiskt resultat. Filmhistoriens mest irriterande lilla flicka någonsin skaffar en tam orm som hon döper till Mozlah. Ormen är intelligent och svarar på frågor genom att nicka eller skaka på huvudet. Ett gäng terrorister stjäl en förstoringsmaskin (onda bossen: "Think of the possibilities! All of the underdeveloped countries will beg me for help! I can even have my own army!") som under flykten hamnar i flickans händer, när hon försöker använda den som bur förstoras Mozlah upp till gigantisk storlek (taffligare monster än Mozlah får man leta efter, kommer på rak arm bara på danska Reptilicus och spanska Hydra som värre exempel). Flickan gömmer sin ormmonster-kompis i källaren och allt är frid och fröjd tills de onda terroristerna kommer henne på spåren. De kidnappar flickan och för henne till staden, men utsätter hene tyvärr inte för nån tortyr (det önskar man innerligt efter att "Mooooozlah! Saaaave me! Mooozlah..." uttalats för sjuttioelfte gången av hennes olidligt gälla stämma). Mozlah beger sig till staden för att rädda sin kompis men tyvärr faller atommonster-instinkten in vid synen av alla billiga modeller att förstöra. Militären kallas in, och samtidigt tar den stenhårda problemfixaren Ted Fast an de ruskiga terroristerna. En totalt genomusel film, dock inte helt utan underhållningsvärde, sedd som kalkon funkar den ganska bra.

Undefeatable - Korsning mellan streetfighting och psykopatrulle i bästa 90-talsstil (mycket tighta jeans och instoppad skjorta). Kampsportsexperten och tillika oidipus-psykopaten Stingray flippar efter att hans flickvän lämnat honom och ger sig ut på jakt efter rödhåriga tjejer med blommiga klänningar att våldta och sticka ut ögonen på som hämnd mot kvinnosläktet. När streetfightern Cynthia Rothrocks syster blir mördad blir det dags för hämnd... Aningen mer filmtekniskt kompetent film än de övriga två med siktet inställt på Van Damme-marknaden, men det blir ändå helt fel... så "fel" att det blir helt rätt! Skådespelet är bortom denna värld och går på 75% dumsteroider och 25% dåliga gener, kampsporten är en orgie av machoid tafflighet (de homoerotiska undertonerna behöver vi inte ens gå in på), handlingen kunde vara skriven av en sadistisk sjuåring, och dialogen... vad ska man säga? "I'll keep an eye out for you, Stingray!" Och så har vi ju slutfighten. "Bästa" slutfighten sen Death Promise och kommer garanterat aldrig att lämna någon av de arma själar som sett den, mer säger jag inte...