Storfräsarna - Bud Spencer och Terence Hill modell 1A. Två mesiga mångmiljonärer är rädda för yrkesmördare och hyr därför in dubbelgångare: Den tjuriga saxofonspelaren Greg Wonder och spelevinken Eliot Vance (alla fyra spelas såklart av Spencer & Hill). Genom sin loja stil, sina matvanor (böner och ris) och sin förmåga att hamna i handgemäng titt som tätt sabbar de effektivt miljonärernas rykte. Visst att det kanske är lite avslaget emellanåt och visst att jag borde ha tröttnat på Bud & Tererence-upplägget för länge sedan, men jag tyckte ändå filmen fungerade rätt hyggligt. Man har inte tråkigt.
Ghosts of Mars - John Carpenters senaste är på det stora hela en lättglömd science fiction/action med mycket pang-pang och lite hjärna, men några intressanta detaljer fanns: 1. Handlingen påminner oerhört mycket om Mario Bavas rymdklassiker Planet of the Vampires, nästan så mycket att man kan börja tala om rip-off... 2. Black metal-stuket på de av utomjordingarna besatta människorna. De ser ut som Immortal-medlemmar som råkat halka in S/M-klubb, att de sedan springer runt och viftar med hemmagjorda yxor till hårdrockssoundtrack skadar ju inte direkt den norska känslan heller... 3. Pam Grier får än en gång spela hårdhudad lesbian. Vi tröttnar aldrig. 4. Filmen har ett oväntat könstema (hade väntat mig maximal grabbighet hela vägen). I framtiden styrs världen av Matriarkatet och brudarna är bra mycket hårdare än männen. I en otippad scen när alla tror att dom ska dö lurar den slemmiga, kåta killen in den kvinnliga huvudpersonen, som han misslyckat försökt ragga på filmen igenom, i ett låst rum, pressar upp henne mot väggen och kör "nu ska vi fan knulla!". Där var jag hundra procent säker på att den typiska "knäning-i-skrevet-följt-av-oneliner"-scenen skulle komma, men istället är hon liksom "fan, varför inte? Ska jag ändå dö dör hellre med en stiff one i mig." Mycket oväntat och bra.
Wishing Stairs - Koreansk rysare som utspelar sig på balettskola. Trodde jag tröttnat på svarthåriga tjejer som knakar med benen men den här var faktiskt bra. Wishing Stairs kommer nog inte vinna några orginalitetspris men den är snygg, stämningsfull och inte lika övermaxad som modern asiatisk skräck ofta är. Hög cutie-attack-varning på de två huvudprotagonisterna är det också.
The Cursed Medallion - Snygg och välgjord rysare i vilken lilla rödtottan Nicoletta Elmi (italiens hårdast arbetande skräck-barnskådis under sjuttiotalet) blir besatt av Hin Håle medans hennes far dokumentärfilmaren arbetar på en film om densammes roll i konsten. Bra, klassig och klart sevärd men jag hade gärna sett att den stack ut lite mer för att nå de riktiga höjderna.
Encounters of the Spooky Kind - Lysande kung fu-komedi med och av allas favorit-tjockis Sammo Hung. Fegisen Cheung försöker leva upp till sitt smeknamn "den orädde" (han fattar nämligen inte sarkasm) genom att sova över i ett hemsökt tempel. Vad han inte vet är att hans otrogna frus älskare försöker döda honom med svart magi, han väcker upp studsande vampyrer i templet. En massa rolig slapstick och cool serietidnings-kung fu följer. Mycket underhållande, rynkar man på näsan åt en så pass fin kung fu-våffla förtjänar man att sitta och slumra till Bresson och Eisenstein-rullar på cinemateket.
No comments:
Post a Comment