Your Vice is a Locked Door and Only I Have the Key - Bra giallo som nog ändå måste anses vara Martinos svagaste. Hyggligt Poe-inspirerat manus och i vanlig ordning strålande foto, svängig musik, välkända ansikten och en allmänt lyxig produktion. Alldeles för lite drömscener dock och det är bara nåt som saknas, går inte att sätta fingret på vad. Se upp för den mest skamlösa J & B produktplaceringen på den här sidan Vacanze per un massacro. Älskar titeln!
Arm of fire - Stabil peplum med like stabile ex-Tarzan Gordon Scott i huvudrollen som en dygdig och superstark soldat som ska rädda Rom från ockupation. Trots att det är en massa fältslag och sånt blir det aldrig tråkigt, och den här repliken av den gode prinsen som hittar sin tilltänkta död fick mig att kikna av skratt i soffan: "I came here to mate. Now it's too late."
Hercules Against the Moonmen - Tjoho, vilken festlig film! Har hört mycket skit om den här innan och kan bara konstatera att vissa inte har nån smak alls. Alan Steel är en härlig Hercules, stel och avtrubbad på det där underbart charmiga sättet, som ska rädda antiken från en lömsk (hon är brunett) drottning som är lierad med månmännen! Om hon lyckas offra den goda prinsessan (blondin såklart - jag älskar peplumlogiken) så kommer månmännens drottning vakna till liv och ta över världen! Under sin resa måste Hercules både undvika en rad diaboliska fällor och slåss mot både apmonster, stenmän och mångubbar! Yay! Dessutom får man en massa psykadeliska färgfilter i slutetpartiet vid DÖDSBERGET! Ett måste för stoners och/eller fans av Luigi Cozzis allra larvigaste stunder.
Torans Hämnd - Tidig sword-and-sorcery-rulle som inte gjort mycket väsen av sig. Inte så konstig kanske. Trots inslag som quest, ormmän och magiska pilpågar lyfter aldrig filmen, mycket på grund av den charmlösa hjälten och det jobbiga överskådespeleriet av gamla veteraner som borde vetat bättre (vi får bland annat George Kennedy i en Fu Manchu-lösmustasch som ser ut att vara hämtad direkt från Tarkan Against the Vikings). Det platta fotot och konstiga klippningen sabbar också en del av stämningen. Men nu känner jag mig lite gnällig, filmen är klart sevärd om man är inne på barbarfilm, dessutom används fräcka färgfilter lite hipp som happ.
Last House on Dead End Street - En ond jävel som jag lyckats undvika fram tills nu. Ett gäng sjuka hippies bestämmer sig för att spela in snuffilm, filmen börjar rätt skräpfilmsfestligt men blir snart rejält ondskefull och jobbig att ta sig igenom. En film som är så smutsig och jävlig att man känner för att ta en dusch när den är slut. Tur att jag mest ser på snälla filmer nu för tiden.
The Rift - Bra och mysig The Abyss-kopia av den driftige spanjoren Juan Piquer Simón. Förvånansvärt professionellt gjord för att vara ett verk av denne karl, med filmer som Supersonic Man, Pieces och Extra Terrestial Visitors på samvetet. Inget exceptionellt men ett trevligt sätt att spendera 90 minuter. The Abyss är en riktig dyngrulle enligt mig så här har vi ett exempel på en kopia som är bättre än förlagan.
No comments:
Post a Comment