One Down, Two to Go - Hyfsad Fred Williamson-rulle som nog blev mest uppmärksamad för sin all-star blaxploitation rollista: förutom Williamson själv syns även Jim Kelly, Richard Roundtree och Jim Brown. Handlingsmässigt får karatemästaren Jim Kelly problem med maffian under en karateturnering och ringer sina brothers om hjälp. Första delen med Jim Brown och överskattade Richard Roundtree är i sanningens namn ganska tråkig, men så fort "The Hammer" gör entré i en svart limousin full med brudar och cigarr i käften tar filmen genast fart. Jim Brown är i vanlig ordning stabil han också. Bästa repliken: "You may know your kung-fu, but i'm an expert at gun-fu". Trots att han får dela stjärnglansen med andra skådisar handlar filmen i det stora hela om att framhäva Fred Williamsons coolhet. Och det tackar vi för.
Super Monster - Den i särklass löjligaste filmen jag sett med det japanska monstret Gamera, en jättelik flygande sköldpadda som kan spruta eld och är alla barns vän. Ett gäng utomjordiska pirater bestämmer sig för att över jorden men möter oväntat motstånd från de tre flygande superhjätinnorna Rymdkvinnorna och universums beskyddare Gamera. Därför väcker de till liv alla Gameras gamla fiender för den slutgiltiga fighten. Eftersom det ären Gamera-rulle finns det även en mycket irriterande barnhjälte, så groteskt dåligt dubbad att folk som stör sig på Bob i House by the Cemetary skulle drivas till vansinne. Ett hafsjobb fyllt av återanvända monster-strider, superhjätinnor, animerade rymdskepp, lasereffekter, idiotdubbning och magiska synthar, allt till tonerna av stel wacka-wacka-disco. Extra plus i kanten för att den irriterande grabben låter som en fyllekaja när han sjunger och spelar Gamera-låten på el-orgel. Antar att jag borde skämmas över att jag som 25-åring hade riktigt skoj med den här filmen?
French Sex Murders - Knastertorr sleaze-giallo med Bogart-kopia i huvudrollen? Ja tack. Ett riktigt mästerprov i stel exploitation från kungarna på området, produktionsbolaget Eurociné. Trots att filmen är platt och ful och inte riktigt funkar som giallo är det ändå en mycket underhållande soppa för uthålliga sleazers, med Bogart-kopian Robert Sacchi som grädden på moset. Kan bara rekommendera den.
The Unnamable Returns - Komplett värdelös Lovecraft-"filamtisering". Ännu en film som totalt missar grejer med Lovecraft och tror att det räcker att nämna Necromonicon, Cthulhu och Arkham för att bygga upp den rätta stämningen. Jag orkar inte räkna upp detaljer men den här filmen är helt...gay.
Kandyland - 80-tals exploitationdrama om en strippas liv och leverne. Hittade den för en tia och tänkte att den kanske kunde vara kul men det var den verkligen inte. Snarare åt det usla hållet.
The Fifth Cord - Senast jag såg den här giallon på grekisk ful-VHS gillade jag den inte särskilt mycket, men det kändes som en film som verkligen skulle kunna växa om jag såg om den på DVD under mer koncentrerade former. Nu har jag gjort det och konstigt nog var så inte fallet. Konstigt på så sätt att allt verkligen talar för filmen: Den är hyfsat smart, har en grym rollista och framförallt fantastiskt läckert Storaro-foto. Men det är bara nånting som hindrar mig från att njuta av filmen, det är för mycket snack, för många delar som inte leder nån vart, en handling som inte riktigt lyckas engagera... Trots grundförutsättningarna blir det ganska tråkigt halvvägs in i filmen sådär och jag slutade koncentrera mig på handlingen och njöt av fotot istället. En okej rulle, men Bazzoni lyckades ljusår bättre med den märkliga giallo-hybriden Footprints.
No comments:
Post a Comment