Four of the Apocalypse - Har haft den här filmen liggandes i över ett år och kan verkligen inte förstå varför. En av mina nya western-favoriter, helt klart. Handlingsmässigt är det inte mycket att hurra för, filmen handlar faktiskt inte om nåt speciellt egentligen utan det är en minst sagt omaka grupp karaktärer (Fabio Testis gambler, en gravid prostituerad, en dumsnäll, patetiskt alkoholist samt en galen svart dödgrävare som talar med de döda) som blir utslängda från fängelset och försöker ta sig till en ny stad, men hamnar i onåd hos den råa banditen Chaco på vägen. Det jag gillade med filmen var den märkliga, smått meditativa stämningen, det vackra fotot samt de klockrena skådespelarinsatserna. Känns som Fulci aldrig lyckades lika bra med skådespelarna som i den här filmen, för första gången känns de som riktiga karaktärer och inte dockor. En skön fäkt av romantik genomsyrar hela filmen, som förmodligen är Fulcis varmaste, trots att den innehåller sedvanlig sadism, kannibalism, drogexperimenterande och gore. Soundtracket bestod av härligt sunshine pop-klingande hippie-stämsång, vilket passar filmens stämning utmärkt.
Run Like the Wind, Kiko! - Hästfilm, Bergonzelli/eurociné-style! En mycket förvirrad soppa där en ständigt fånleende flicka får hästen Kiko av sin farsa Richard Harrison (yeah!). Kiko är inte som vanliga hästar utan gråter när saker och ting blir extra sorgligt. Richard Harrison är i ekonomiskt trångsmål och det är upp till Kiko att rädda dagen i det stora derbyt. En skurkaktig kille i dum frisyr och hans underhuggare försöker sätta käppar i hjulen för Kiko, Harrison och den fånleende flickan för att kunna ta över Harrisons gods. På den vägen är det, men ändå en riktigt skum film. Kameravinklarna och klippningen är typiskt Bergonzelli-förvirrade och dessutom använder han sin klassiska kalejdoskop-lins mer än brukligt. Trots att filmens handling är av det enklaste laget är det rätt så svårt att hänga med hela tiden eftersom allt som kommer ur karakärernas munnar är...luft. Dialogen är så dum, krystad och dåligt dubbad att hjärnan inte orkar registrera hälften av vad som sägs. En höjdpunkt i filmen är när Harrison friar till sin brud på travet. Så fort Harrison är bild måste han böja sig över en annan kille som sitter i mitten och så fort bruden är i bild är killen spårlöst försvunnen och de sitter vips mitt emot varandra. Detta pågår i flera minuter, tills missen blir riktigt smärtsamt uppenbar. En annan höjdpunkt i filmen är scenen när Richard Harrison bryter ihop och gråter ljudligt, det får man garanterat inte se i någon annan film. Musiken är outhärdlig synth-country. Ett måste för idioter.
Terror Express - En italiensk terror-rulle som jag lyckats missa på något vänster tidigare. Fick låna hem investaren och så var det löst, visst var det en riktigt trevlig rulle dessutom. Ett överårigt terrorgäng ledda av Werner Pochath (yes!) ställer till bus på ett nattåg, det börjar oskyldigt med lite trakassering och hot för att i sedvanlig ordning spåra ut i hårda tag, våldtäkt och mord. Lite som Night Train Murders med andra ord, med skillnaden att den filmen är bra på riktigt medans den här enbart är underhållande trash (absolut inget fel på det dock, bara Last House on the Beach är mer underhållande i genren). Innehåller en konstig våldtäktsscen som mest verkar gå ut på att tillfredställa offret. Slapphänt regi, typisk Marcello Giombini-synthmusik och bönansiktet Venantino Venantini gör att Brescia-stämningen aldrig är långt borta.
No comments:
Post a Comment