The Host - Helt otippat slår Sydkorea till med en av tidernas bästa och mest orginella monsterfilmer! Påkostad och med ett skithäftigt dataanimerat monster (jag trodde aldrig att orden "skithäftigt" och "dataanimerat monster" skulle gå att kombinera, men här är beviset!), konstant spännande och ibland lite eftertänksam med rikliga mängder svart humor och ett par välriktade kängor mot Bush-administrationen, I loved it! Bästa filmen jag sett på bio på länge, länge... Ett måste! Nordkorea försökte sig förresten också på politiskt monsterfilm på 80-talet, med inte fullt lika lyckat resultat. Nån som minns det metallätande kommunist-monstret Pulgasari?
Murder Obsession - Riccardo Freda försöker sig på ännu en gotisk rysare men lägger till lite tidstypisk sleaze och (tafflig) gore. Tyvärr funkar det inte alls, skådespelarna är platta, fotot är solkigt, musiken är irriterande och regin ofokuserad och förvirrande (på ett dåligt sätt). Har filmen någon behållning alls är det de deliriska drömscenerna som verkligen är got-bingo, komplett med jättespindel. Men de är inte värda mödan, undvik denna film.
I Död Mans Spår - Uppgraderade mitt näst intill otittbara sjundehandskopia med ett lyxigt Videorama-orginal och såg om denna genomknasiga Mats Helge-regisserade lingonwestern med ett par lagom skadade vänner. En riktig övermodigt praktfjasko (läs: partyrulle) med proffs-vitsaren Carl-Gustaf Lindstedt som den alkade kovbojsaren Ben Walker på skattjakt i de småländska skogarna. Allting i den här filmen - dialogen, de bottenlöst fjuttiga action-sekvenserna, den misslyckade buskishumorn, inavelscountryn och Leone-stölderna- är så "fel" att de blir helt rätt. Lägg till "skådisar" som Sune Mangs och Tor Isedal samt en "indian" (kan sträcka mig till italienare) som heter Ugglan så har vi en film som inte borde få finnas, men som man är ack så tacksam för att den faktiskt gör det! Vi fnissade oss glatt igenom hela filmen som är tacksamt kort på runt 70 minuter. Mats Helges "bästa" tycker jag.
Almost Human - Eurocrime som jag alltid hört ska vara någonting klart speciellt men som jag faktiskt såg för första gången nu nyligen, på fint DVD-släpp från NoShame. Anledningen till att filmen faktiskt vart så lyckad som den vart stavas: Tomas Milian. Milian ger allt han har (en hel del!) som det fega, nedriga råpsykot till kidnappare och hans bindgalna och genomonda rollprestation är så övertygande att de övriga skådespelarna verkar rädda för honom på riktigt (eller så är också riktigt duktiga skådespelare, men det tror jag inte riktigt på). I don't blame them. Stämmer in i hyllningskören för denna film, en riktigt stenhård eurocrime-pärla som har allt man kan begära och lite till. På DVD:n medföljer också en mycket underhållande intervju med Milian där det med önskvärd tydlighet framgår att han faktiskt är galen på riktigt.
Final Executoner - Småtrist postapokalyps med segt hämndtema. Man får sin dos avtrubbat våld, bepransade fordon, ökenbataljer och punkare, men mer är det inte. Kul att stora delar av filmen återanvändes i filmen Bronx Executioner som jag småkollade lite på igårnatt och som verkar betydligt mer trashig och underhållande.
Dune Warriors - Ännu en Postapokalyps-snurra av Cirio H Santiago, tyvärr har den De Sju Samurajerna-upplägget villket brukar vara uplagt för tristess i b-filmer. David Carradine i huvudrollen brukar heller aldrig vara ett kvalitéttecken. Filmen är ändå hyggligt rafflande och passar bra att se ensam sent på natten, man får sin dos.
Les Demons - En Franco på temat häxeri i nunneklostret. Det gamla vanliga zoomandet, snusket och sadismen till fräck 70-tals rock. Småtrevlig, lättittad film.
Three Fantastic Supermen - Äntligen! Har velat se den här i många år, och nu vann jag den slutligen på ebay, rätt billigt dessutom. Underbar superhjältekomedi om ett gäng supertjuvar i röda, skinande trikåer som tar sig an en galen professor med kopieringsmaskin. Toppenunderhållning rakt igenom, kan inte bestämma mig för om den här eller Fantastic Argoman är den bästa superhjältefilmen.
Kindar - Fin arabisk peplum med operasångaren och kroppsbyggaren Mark Forest. Precis så där uppblåst och stel som bra pepla ska vara och med lagom mycket fantasy-ingredienser som gudar och odödlighet (tyvärr inga monster dock). Homoerotik-barometern slår i taket när de två bröderna springer runt i öknen iförda små skinnkalsonger och piskar varandra och homofightas. Bra fart och konstant underhållande, man måste säga att Osvaldo Civirani lyckades betydligt bättre med denna film än med kalkonen Hercules Against the Sons of the Sun.
No comments:
Post a Comment