Friday, March 30, 2007

28 Mars 2007



A Nightmare on Elm Street - Har inte sett den här sen de tidiga tonåren men faktum är att den höll ganska bra. Freddy Krueger är en kul karaktär och jag kan lätt förstå hur han blev idol för alla finniga och lätt missanpassade unga skräckfilmskillar. Hade dock glömt bort hur sexuell hans framtoning var. Filmen är välgjord och allt flyter på bra, enda minuset (och det är ett stort minus) är att tjejen som spelar huvudrollen är supertrist och spelar över på ett jobbigt sätt.

Warbus II - Ugh. Första Warbus-filmen räcker, okej?

Strike Commando 2 - Dags att se om Mattei och Fragassos tok-action på fint japansk widescreen-släpp. Lika underbart avslappnande och korkad som jag kom ihåg den! Charmlösa muskelberget Brent Huff tar över fanan från Reb Brown och är lam som Michael Ransom, som här ska rädda sin gamla Vietnam-sergant Vic Jenkins från onda kommunister, ninjor och knarksmugglare. Det blir även lite Indiana Jones-jakt på diamanter och sånt. Ransom träffar på en jobbig amerikansk vulgobrud som skådespelar som om hon vore med i en tidig John Waters-film och massor av skrik-action, skrik-humor och uppspeedade actionscener följer (den här filmen har rätt mycket gemensamt med Åsa-Nisse). Väldigt mycket humor överhuvudtaget, problemet är att man inte vet när den medvetna humorn börjar och när den omedvetna slutar. Och sen måste ju sägas att den här filmen har en av de bästa skurkarna i c-actionhistorien, en liten knubbig blond KGB-agent i vit kostym och små runda nazist-glasögon som är konsant hatiskt mot allt och alla och omger sig med ninjor.

Santo Vs. The Martian Invasion - Ett gäng ariska marsianer med grekiska namn och teleporteringsbälten är trötta på människorna som med sina kärnvapen riskerar att utplåna hela universum och flyger sitt UFO till Mexiko för att sätta igång invasionen. Väl där stöter de på Santo, mannen i silvermasken, och blir så imponerade av hans fysik och stamina att de beslutar för att kidnappa honom och skapa en ras av supermänniskor, något som blir enklare sagt än gjort. En näst intill perfekt uppvisning i knastertorr b-science fiction! Tänk er Plan 9 From Outer Space om den hade vart bra och haft en massa brottare i mask så hamnar ni nära. Brottaren med det fantastiska namnet El Nazi spelar förresten en av marisanerna.

Black Christmas - Fin proto-slasher som jag lyckats missa tidigare. En galning mördar flickor och ringer obscena samtal i ett studentboende och en massiv polisinsats sätts igång, problemet är att mördaren redan är i huset... Bra film men kanske inte den klassiker den målats upp som av slasher-fansen.

The House on Sorority Row - Mer mord i studentkorridorerna, ett gäng tjejer ska genomföra ett grymt spratt mot den gamla kvinnan som äger huset de bor, pranket går såklart för långt och tanten har såklart en missbildad son som bor på vinden och ni vet såklart vad som följer. Okej underhållning för stunden.

23 Mars 2007



Hell Night - En riktigt charmig liten slasher där Linda Blair och hennes frat-kompisar har maskeradfest i ett spökhus. Spännande, hyggligt välgjord och en skön ung-och-dum-på-åttiotalet känsla, helt enkelt en riktigt bra popcorn-rulle. Kanske ett tecken på regretion men jag börjar gilla slashers mer och mer. Pretantionsfritt och kul (ibland) plus att formeln är så enkel att alla kan försöka och det är alltid kul att se vad glada amatörer kan åstadkomma på låg budget.

300 - Vill man vara snäll skulle man kunna likna den här filmen med en Manowar-video på mångmiljonbudget. Men ska man vara mer sanningsenglig kan man bara konstatera att det här är den mest macho-idiotiska, cyniska och facistoida bajsrullen i mannaminne. Vill inte låta som en moralkärring men dom värderna den här filmen förmedlar är fel, fel, fel och här saknas dessutom humorn och distansen som gjorde förra Frank Miller-filmatiseringen Sin City till en uthärdlig film. Alltså återstår ett två timmar långt hyperestetisk blodbad, hade kanske funkat på nittiotalet men personligen börjar jag bli jävligt trött på alla dessa filmer som inte kan filma ett jävla knytnävsslagsmål utan epilepsi-klippning och 2 veckors dataanimering. Slutsummering: Frank Miller: dra åt helvete! Steve Reeves: du är saknad.

Santo and the Border of Terror - Santo-rullarna är lite lustiga, de kan vara lite vad som helst. Slåss inte mannen i silvermasken mot utomjordingar, mumier eller vampyrer kan han dyka i helt andra sammanhang, som här i en actionmusikal om att fly över gränsen till amerika! Småtrevlig liten film om en ond amerikansk professor som hjälper mexare att fly över gränsen och tvingar dom till straffarbete och tvivelaktiga experment, Santo har en ganska tillbakadragen roll i filmens första halva. Jag gillade de många sånginslagen bäst, speciellt de sorglösa latinnumren som framfördes av små tjocka mexikaner i hatt och mustasch. Det här är nog inte en film för alla...

The Last Round - Tyckte den här var långtråkig när jag såg den för några år sedan på video, måste ha varit tillfälligt sinnesförvirrad för det här är ju en riktigt pastacrime-pärla. Stämningsfull, eftertänksam och fint filmad hämndhistoria med top notch-prestationer av Luc Merenda och Carlos Monzón samt ett jättefint melankolisk soundtrack av Luis Bacalov med mycket panföjt. Kort och gott en höjdare! Med på DVD-utgåvan följer en CD med technocovers på eurocrime-låtar. Den kunde jag gott vart utan.

The Wicker Man (director's cut) - Extra-kvarten i Robin Hardys orginalversion tillförde faktiskt inte särskilt mycket och drygade bara ner slutet. Studioversioner flyter faktisk på bättre. Om själva filmen så vet ni ju redan att det är en odödlig klassiker. Bra att soundtracket följde med på nya UK-utgåvan, där kan vi snacka om en nödvändig bonus-CD till skillnad från The Last Round...

20 Mars 2007



Santo Vs. the Diabolical Hatchet - Svarvit Santo från -65. Det visar sig att Santo går tillbaka i ett långt led av hjältar i silvermask (lite som fantomen) och hans inkarnation från 1600-talet gör sig ovän med en djävulsdyrkare genom att förföra hans tilltänkta brutta. Allt slutar på bålet för dvävulsdyrkaren som dock lyckas uttala en förbannelse över Santo-släkten innan han slukas av lågorna. Nu börjar plötsligt den nutida Santo terroriseras av en mystisk maskerad yxman som kan materialisera sig från tomma intet. Eftersom nyckeln till gåtan verkar ligga i det förflutna beger sig Santo till sin vän uppfinnaren för att pröva hans nya tidsmaskin... Underbar got-Santo med spökerier, spindelväv och fladdermöss. Påminner om nån gammal Bava-rulle fast med mer underhållning och raffel. Santo ser inte lite skön ut i silvermask, slängkappa och trikåer med ordentlig byxbula. Varmt rekommenderad!

The Vengeance of the Crying Woman - En tröttare Santo där mannen i silvermasken teamar ihop med boxaren Mantequilla Nápoles för att stoppa en familjeförbannelse. Den gråtande häxan som i hämnd mot sin otrogne man dödade sina barn fortsätter sin hämnd genom generationerna genom att strypa alla släktens förstfödda och det enda sättet att stoppa henne är att stjäla hennes gömda guldskatt och donera den till ett barnsjukhus. Dessvärre är också ett gäng skrupelfria gangsters (ledda av René Cardona senior) ute efter skatten. Okej Santo som nog är den lamaste jag sett hittills. Men en Santo är alltid en Santo och visst kan man gott ta sig igenom denna också.

Schoolgirl Killer - En estetiskt rätt fräck Margheriti-giallo om mord på en flickskola. Galanta damer och fin 60-talskänsla men dessvärre blir filmen ändå rätt dryg, själva mordmysteriet funkar nämligen inte alls. Efter en timme sitter man och vrider på sig och bara önskar att man ska få reda på mördaren identitet så det ska ta slut. Men se där, mot slutet tar det sig faktiskt lite och blir småspännande på typisk giallovis.

Blue Island - Italiensk ultralågbudget Den Blå Lagunen-ripp off med sötnosen Sabrina Siani, topless filmen igenom, och en töntig mesig yngling som efter en flygkrasch hamnar ensamma (?) på en öde ö. Otroligt händelsefattig film, först bråkas det (den mesiga ynglingen svansar efter den näbbiga skönheten), sen uppstår kärlek och sedan bryts idyllen när det visar sig att en stor skäggig bondlurk i snickarbyxor också bor på ön och vill ha Sabrina för sig själv. Och där har ni hela handlingen. Oförsvarbar säga vissa, härlig trash säger jag!

12 Days of Terror - Korrekt men väldigt medioker tv-hajfilm om hajattackerna i New Jersey 1916. Hajattackerna är ganska många och väl genomförda, men förvänta er väldigt mycket dryga sidhistorier och amerikansk tv-filmskänsla. Den cinematografiska motsvarigheten till ljummen folköl.

16 Mars 2007



Deathstalker II - Jag gillade Deathstalker, men den har ingenting mot tvåan, som verkligen är Corman-producerad barbarfilm när det är som allra finast. Här har skaparna helt kastat ifrån sig de svaga inslagen av seriositet man kunde ana i ettan, och gjort en underbar idiot-komedi istället. Allt, allt, allt i filmen är "för mycket" och Deathstalker är nu en gentlemannatjuv och manisk ordvitsare som ser ut som en statist ur tv-serien Glamour. I god Corman-anda återanvänds såklart också scener ur både första Deathstalker och andra barbarfilmer, och vi får än en gång njuta av "klassiska" scener som "grisman äter griskött", "man blir släpad av hästar genom skogen" och "kortvuxen tok-krigare slåss one-on-one med broiler". Underbart! Prinsessan: "-Deathstalker, your back!" Deathstalker: "-By popular demand!"

Dorrelik - Diabolik-spoof av Steno. Man kan ju fråga sig vad poängen att göra en spoof på en film som redan är en spoof är, och filmen är inte heller någon större höjdare, för mycket dålig crazy-humor och för lite lyxigt superskurkande och diabolisk brottslighet. Den maskerade superskurken Dorrelik ska i alla fall, med den klantiga inspektör Green från Scotland Yard hack i hälarna, mörda alla personer i Frankrike med efternamnet Dupont, för att få ut ett miljardarv. Är man superhjältekomplettist som jag måste man såklart se den, filmen kan också funka för de arma själar som finner njutning i italiensk fars.

The Terrorists - Indonesiskt actionspektakel som börjar Cardona-stelt och bra när terroristerna och Interpol sitter i skilda konferenssalar och planerar sina kupper/motkupper, sedan blir det raffligt värre med biljakter, explosioner och gängslagsmål till italodisco. När sedan terroristerna efter sitt misslyckade bombattentat håller gisslan i ett sjukhus tappar filmen farten, blir mest en massa gnäll och Barry Primas antiterrorstyrke-soldat blir skjuten efter fem minuter. Allt går åt helvete och bomben exploderar, och då alla huvudkaraktärer är döda återstår bara att göra en katastroffilm av skiten. Mycket taffliga brinnande modeller och bluescreen följer, till tonerna av episk synthmusik. En okej rulle för den icke-kräsne.

The Lost World - Trevligt stumsfilm-äventyr med en expedition gentlemän på forskningsuppdrag i dinosaurieland. Bra viktoriansk äventyrsstämning, hygglig fart och lyckad stop motion gör denna 80 år gamla film betydligt mer njutsam än Spielbergs tio år gamla. Författaren Sir Arthur Conan Doyle gör ett kort gästspel i inledningen och hyllar den eviga pojkaktigheten.

The Thief of Bagdad - Arabiskt äventyr med alfahanen Steve Reeves som titelns gentlemannatjuv. En lite annorlunda roll för Reeves som faktiskt funkar även som spjuveraktig äventyrshjälte i tunn mustasch, och inte bara som det übermanlige muskelberget i skägg vi är vana att se honom. Det räddas prinsessor, avsätts onda kalifer och frotteras med andar i en film som kanske är lite för välgjord och välsmord för sitt eget bästa, själv hade jag nog önskat lite mer skräp och dumheter, men visst är den bra.

Emotion: densetsu no gogo = itsukamita Dracula - Experimentell kortfilm av Nobuhiko Obayashi, mannen bakom den genomcharmiga knas-skräckisen Hausu. Filmen handlar om en flicka som lämnar byn, träffar en partner-in-crime och kärar ner sig i en kille som är vampyr. Väldigt 60-tal, väldigt charmigt och väldigt mycket vilda kameratricks och effekter. På nåt sätt känns den som en japansk motsvarighet till filmerna bröderna Kuchar pysslade med på den tiden.

Shadowplayers - Dokumentärfilm om toppen-skivbolaget Factory Records första år av den galet entusiastiska James Nice, som driver Factory & Crepuscule-sidan på internet och skivbolaget LTM som återger gammal postpunk. Filmen har ingen musik eller gamla videoklipp utan består enbart av två timmar nyinspelade intervjuer med olika nyckelpersoner på skivbolaget. Det färutsätts alltså att man redan har ett stort intresse för Factory innan man drar på filmen, annars skulle man gå under av tristess. Har man det är dock filmen nödvändig eftersom det som sägs ofta är riktigt, riktigt intressant.

5 Mars 2007



Deadly Hunt - Obskyr thailändskt action. En ond brottsorganisation som kallar sig för "brödraskapet" gör en kupp i Hong Kong, men Interpols förgreningar i Thailand, Hong Kong, Malaysia, Fillipinen och Indonesien, samt en grupp folk med personligt vendetta till juveltjuvarna, slår sig ihop för att sätta stopp för buset. En stel och behaglig actionvåffla med mycket tafflig kung fu och styva nattklubbscener till 80-talsdisco. Kul också att delar av soundtracket är snott från Star Wars. Översättaren verkade dock mest översätta när han känner för det, och gärna i korthuggna, grammatiskt inkorrekta meningar.

Knights of the City - Är väl bara att krypa till korset och erkänna att jag gillade den här allmänt avskydda The Warriors-kopian. Tror visserligen att jag gillade den av samma anledning som de flesta avskyr den - att filmen spenderar väldigt lite tid med action och gängbråk men desto mer med excesser i det tidiga åttiotalets streetkultur, hiphop och breakdance. Allt som allt påminner den här filmen mycket mer om charmiga breakdance-filmer som Beat Street, Breakdance the Movie. Gillar man nämda rullar är detta en klart sevärd film.

The Secrets of Sex - Totalt vansinnig brittisk snusk/skräck antologi i vilken en mumie guidar oss igenom en rad utflippade episoder rörande den eviga könskampen. Det är inte ens nån mening att försöka förklara alla dumheter, bara koppla ifrån hjärnan och njut av den dummaste episodfilmen sedan Night train to Terror. Ljuvligt!

Commander - Hjärndöd och överspänd djungelaction. Vietnamveteranen Roger Craig har stannat kvar i Vietnam efter kriget, med hjälp av sin regering gör han sitt bästa för att stoppa kommunismens onda framfart genom vansinniga självmordsuppdrag - ensam utrotar han plutoner och är en nagel i ögat för ryssarna som skaffar viatnameserna avancerade vapen. Kommunisterna bestämmer sig för att utrota problemet med den envisa jänkaren en gång för alla och utrotar hans by och kidnappar hans havande kvinna, och sen blir det dags för hämnd och en lång slutfajt med mer exploderande bungalows än jag trodde var möjligt. Bra idiotaction, men kommer någon rulle toppa Strike Commando-serien?

26 Februari 2007



Sökarna: Återkomsten - Alltså, jag gillade Blodsbröder och ville verkligen gilla den här också... men nej. Inte ens Liam Norbegs nollade charm kunde rädda det här snabbt sjunkande skeppet, som kändes som ett möte mellan Mats Helge när han är som tristast och Dogma-95, kryddat med lite illasmakande kristen ångest och fatalism. Thorsten Flicks over-the-top framträdande som polsk gangster var lite kul och de extremt valhänta actionsekvenserna hade sin charm, men som helhet kändes den här filmen extremt onödig. Tyvärr.

The Way of the Dragon - Min första hela Bruce Lee-rulle, pinsamt nog. Har aldrig vart nån stor kampsportskille. Vart inte så jätteimponerad direkt. Solkig Hong Kong-rulle med typiskt kass dubbning och trist kinesisk humor, hela filmen är faktiskt rätt lam förutom när Brucan slåss, då blir filmen plötsligt riktigt vass och man förstår verkligen myten kring denne karl. Som tur är slåss han ganska mycket. Kul också med en ung Chuck Norris som bad guy och jag gillade den onda bossens grymt bögiga sidekick. Men jag har fortfarande haft roligare i sällskap med Bruce Le och Li, det är med andra ord idioti och vansinne jag är ute efter i kung fu och inte bra kampsport.

Virgin Commandos - Kvinnofängelsefilm från Hong Kong om ett gäng brudar som flyr från ett fångläger i Vietnam och beger sig ut på skattjakt i piratfyllda vatten. Det börjar lovande med en orgie i djungelfällor och gore i hysteriskt Hong kong-tempo vid flykttillfället, men blir därefter snabbt lam och tråkig. Mer usel kinesisk slapstickhumor och mer idiot-dubbning hjälper inte heller. Inte heller det grekiska videosläppet där bilden är utdragen så att alla ser ut att vara 2.30 långa. En film åt WIP-komplettisterna.

Feast of the Devil - Småseg spansk rysare som ändå var rätt lättittad, bra att ha till hands när man är trött och känner nåt som inte sätter sinnet i allt för mycket vibration. Det börjar lite som en giallo, en salt pingla åker till playan för att leta efter sin syrra som rymt från mentalsjukhus och träffar en playboy/vetenskapsman som verkar veta något om försvinnandet. Efter en tur på hans yacht uppstår kärlek, och sen blir det typiskt spansk när det visar sig att han egentligen är en galen satanistmagiker med gotiskt slott och oidipala störningar. Min favoritscen utspelar sig på nattklubb, efter lite stelt stuffande hypnotiserar satanistmagikern sångaren i det kassa modsbandet att tappa rösten med dråpligt resultat.

De Dödas Slott - För att citera Video Invest: "En rysare med levande döda, blodtörstande Zombies. Som på nätterna letar efter nya friska offer. Se vad som händer i den lilla byn när greven på de dödas slott släpps lös i de dimmiga nätterna och oskyldiga människor blir blodsoffer." Härlig rysare som på typisk spansk manér staplar got-klyscha på got-klyscha tills det blir rena got-bingon av det hela! Här lyckas man få med både Elizabeth Bathory, hypnos, vampyrer och levande döda, det enda som saknades var en galen vetenskapsman och en varulv så hade jag vart i himmelen!

Raiders of the Magic Ivory - Oväntat kompetent och underhållande rulle av ingen annan än den store klåparen Tonino Ricci! Två hårda legosoldater blir inhyrda av lömsk kines för att bege sig in i det minst sagt ogästvänliga djungelområdet "Helvetet som ingen återkommer ifrån" för att leta rätt på en magisk sten, väl där stöter de på både onda militärer, svart magi och odödliga munkar. Lika delar djungelaction och fantasy med andra ord. Dessutom återanvänder Ricci de "skrämmande" spök-effekterna från Thor the Conqueror! Okej, jag har väl dålig smak då men jag tyckte den här var en kalasrulle, seriöst, inte tråkig för en sekund!

Tornado - Testrostonstinn Vietnam-action av Margheriti, helt okej tidsfördriv men förmodligen den sämsta djungelrullen han gjorde.

20 Februari 2007



Har haft en liten Godfrey Ho-festival (ja, jag är en hopplös loser med alldeles för mycket tid):

Catman in Lethal Track - Superhjältar, Ho-style! Hjälten Sam (som ser ut som en lönnfet halvkriminell hamnarbetare i bakåtkammad blondering) blir biten av en radioaktiv katt och får kattsuperkrafter - han kan stänga på och av TV-apparater med viljan och blockera kulor med sina tuffa nithandskar. Ni vet, sånt som katter har för sig. Sedan syr han ihop en störtlöjlig svart kattdräkt komplett med svetsarglasögon och tar sig an en satanistisk sektledare och hans crazy-gäng. Skådespelet är värre än i Mattei/Fragassos mest idiotiska actionfilmer och det märks tydligt att inte en enda person i rollistan tar det hela på minsta allvar. Historien om kattmannens minimala förhavanden tar dock bara upp kanske 20 minuter av filmens spellängd sammanlagt, sin vana trogen har nämligen Godfrey köpt upp rättigheterna till någon fördömd gammal Hong Kong-skitrulle och använder materialet till att dryga ut spellängden. Alltså får man också 70 skitsega minuter utfyllnad om nån arg kines med lapp för ögat som torterar folk i bungalows, åker motorcross och planerar världsherravälde. Allt som allt en oförsvarbar film, Catman-delen var dock underhållande i sin totala idioti.

Thunder of Gigantic Serpent - Godfrey ger sig på monsterfilm med väntat patetiskt resultat. Filmhistoriens mest irriterande lilla flicka någonsin skaffar en tam orm som hon döper till Mozlah. Ormen är intelligent och svarar på frågor genom att nicka eller skaka på huvudet. Ett gäng terrorister stjäl en förstoringsmaskin (onda bossen: "Think of the possibilities! All of the underdeveloped countries will beg me for help! I can even have my own army!") som under flykten hamnar i flickans händer, när hon försöker använda den som bur förstoras Mozlah upp till gigantisk storlek (taffligare monster än Mozlah får man leta efter, kommer på rak arm bara på danska Reptilicus och spanska Hydra som värre exempel). Flickan gömmer sin ormmonster-kompis i källaren och allt är frid och fröjd tills de onda terroristerna kommer henne på spåren. De kidnappar flickan och för henne till staden, men utsätter hene tyvärr inte för nån tortyr (det önskar man innerligt efter att "Mooooozlah! Saaaave me! Mooozlah..." uttalats för sjuttioelfte gången av hennes olidligt gälla stämma). Mozlah beger sig till staden för att rädda sin kompis men tyvärr faller atommonster-instinkten in vid synen av alla billiga modeller att förstöra. Militären kallas in, och samtidigt tar den stenhårda problemfixaren Ted Fast an de ruskiga terroristerna. En totalt genomusel film, dock inte helt utan underhållningsvärde, sedd som kalkon funkar den ganska bra.

Undefeatable - Korsning mellan streetfighting och psykopatrulle i bästa 90-talsstil (mycket tighta jeans och instoppad skjorta). Kampsportsexperten och tillika oidipus-psykopaten Stingray flippar efter att hans flickvän lämnat honom och ger sig ut på jakt efter rödhåriga tjejer med blommiga klänningar att våldta och sticka ut ögonen på som hämnd mot kvinnosläktet. När streetfightern Cynthia Rothrocks syster blir mördad blir det dags för hämnd... Aningen mer filmtekniskt kompetent film än de övriga två med siktet inställt på Van Damme-marknaden, men det blir ändå helt fel... så "fel" att det blir helt rätt! Skådespelet är bortom denna värld och går på 75% dumsteroider och 25% dåliga gener, kampsporten är en orgie av machoid tafflighet (de homoerotiska undertonerna behöver vi inte ens gå in på), handlingen kunde vara skriven av en sadistisk sjuåring, och dialogen... vad ska man säga? "I'll keep an eye out for you, Stingray!" Och så har vi ju slutfighten. "Bästa" slutfighten sen Death Promise och kommer garanterat aldrig att lämna någon av de arma själar som sett den, mer säger jag inte...

15 Februari 2007



The Final Programme - Ultraestetisk pop art-flummar-science fiction eller nåt? En rejält knäpp rulle från regissören till The Abdominable Dr. Phibes är det i alla fall. Fysikern Jerry Cornelius, som lever på sprit och småkakor, söker efter det mystiska "slutgiltiga programmet" som hans far bevarat på mikrofilm och som innehåller nyckeln till mänsklighetens framtid. En grupp forskare ledda av den bisexuella dataprogrammeraren Miss Brunner både hjälper och stjälper Cornelius under hans kaotiska europaresa. Filmen är makalöst läcker estetiskt och jävligt cool emellanåt, men dessvärre proppfylld med föråldrad kvasifilosofi som inte gör nån glad (dock långt ifrån lika jobbig sådan som i Zardoz). Men vad fan, filmen är ändå bra och klart sevärd.

Darling - Hör väl egentligen inte hemma i detta forum, men jag måste bara tipsa om den här... Bästa svenska filmen på år och dagar! Känns uppfriskande att komma ur biovisningen av en svensk film utan att skämmas för sitt land. Believe the hype!

The Light at the Edge of the World - Strålande Jules Vernes-filmatisering på en för mig obekant novell om en ärrad fyrvakt som får sina kamrater mördade och sin fyr övertagen av ondskefulla pirater, som använder fyren till att sänka skepp och plundra vrak. En allvarlig, långsam och annorlunda äventyrsfilm som verkligen fungerar. Kirk Douglas har aldrig varit bättre (det ska visst vara en av hans personliga favoriter, bara att gratulera hans goda smak) och soundtracket av Piero Piccione sitter som en smäck.

Slave of Rome - Såg förbannat trist ut på omslaget men faktisk en rättschysst liten peplum om en grupp heroiska romerska soldater på självmordsuppdrag i de barbariska gallernas rike. Gallerna är här ruskiga typer i blonda peruker och roar sig med dryckesslag, knivkastning och otukt. Här vinns inga orginalitetspris men det mesta sitter som det ska, filmen flyter på i makligt tempo och tonen är manlig och högtravande, det bjuds både på råkurr, fältslag och en klyschig kärlekshistoria.

Massacre in Dinosaur Valley - Trashig, tramsig och dum djungelrulle med Michael Sopkiw och åttiotals-kannibaler. Tillräckligt hög fart på den idiotiska handlingen för att filmen ska vara underhållande, om den sedan är "bra" är en annan fråga. Kul att det fina synthsoundtracket från Blastfighter återanvänds.

Smile Before Death - Finfin giallo där krutet bränts på snygga människor, cool inredning, svängig musik etc snarare än handlingen.

7 Februari 2007



Mistress of the Apes - Oerhört korkad film om en bimbo-antropolog som ger sig ut på expedition i djungeln för att hitta sin försvunne man, men istället hittar en överlevande ras apmänniskor och blir deras kärleksgudinna. Sidohistorien handlar om en elak tjuvskytteliga som gör livet surt för expeditionen. Filmen börjar helt okej men så fort de felande länkarna kommer in i bilden blir det kalkon, och när man tror att det inte kan bli sämre börjar en idiotisk rocklåt om apornas älskarinna spelas... Nåja, kul att ha sett i alla fall och omslaget är riktigt läckert.

Lone Runner - Deodato när han är som allra sämst. Ett jävla massa tjafs i öknen med sura Miles O'Keefe och en överspelande John Steiner, inget kul alls, nästan jobbigt dåligt.

The Stabilizer - Tjoho! Det här var fan den bästa b-action rullen jag sett på år och dagar! 90 minuter non-stop (briljant) indonesiskt vansinne! Allt är helt sanslöst: actionscenerna (en blandning av pang-pang, kung fu och galna motorcross-stunts), anything goes-handlingen, dialogen ("Victor, you talented bastard!") och såklart Peter O'Brian, tidernas fulaste actionhjälte, nu i pudelrocksoutfit! Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men den här är ta mig tusan flera snäpp vassare än systerfilmen The Intruder som bara den är en höjdare av guds nåde (åtminstone när man är småfull). En ny storfavorit. Arizal rules!

Final Score - Mer Arizal, mer indonesiskt tokaction. Att den skulle vara bättre än The Stabilizer vore såklart att begära för mycket, och det är den inte heller, men det är ändå riktigt trevligt. Den onde Mr. Hawk mördar vietnamveteranen och företagaren Richard Browns (spelad av mesige Chrisopher Mitchum, ett lamt substitut för Peter O'Brian om du frågar mig) fru och barn, nu jävlar ska det hämnas och detta görs med beväpnad motorcross, maskingevär, bazookas och mer explosioner än nån annan film jag kan komma på. Richard kan nämligen inte lämna ett hus utan att spränga det i luften, inte en kille jag skulle vilja bjuda hem på middag... Hur som helst en mycket trevlig och bra film om man gillar b-action.

The One-Armed Executioner - Charmig och kul fillipinsk kung fu-action om en Interpolagent som ska hämnas gangstern som dödande hans fru och högg av hans ena arm. Ett långt men inte tråkigt parti följer där han efter händelsen går ner sig ordentligt och tar till flaskan, men detta ändras när en kung fu-mästare tar honom under sina vingar och lär honom att använda en arm lika bra som vanliga män använder två. Givetvis förekommer dvärgar, här är det interpols dvärg-tjallare Musen som råkar illa ut och blir dränkt i en telefonkiosk.

Curse of the vampire - Spansk rysare som inte riktigt funkade på mig trots att jag vanligtvis brukar gilla sån här knäpp 70-tals gotik. Trots vild handling, vampyrer, förvirring och snusk tar det aldrig riktigt fart och blir småtråkigt halvvägs igenom.

Terrifying Girls' High School: Lynch Law Classroom - Stenhård pinky violence-film om gängbildande, maktkamp och ont blod på en skola för riiiktigt dåliga flickor. Här beter sig brudarna minst lika illa som som slemmen i italienska terrorfilmer, vilket är en uppfriskande touch. Ändå inte lika suverän som den liknande Girl Boss Guerilla, som jag tyckte höll ihop bättre, här känns det ibland som chockscen efter chockscen, men det funkar ändå riktigt bra.

31 Januari 2007



The Baby - Den första och mig veterligen enda skräckis på temat män-i-vuxenblöjor (creepy). En socialarbetare som nyligen förlorat sin man undersöker ett bisarrt matriarkat bestående av en sliten morsa (ser ut som en åldrad Elizabeth Taylor efter en tvåveckorfylla) och hennes två döttrar... samt en tjugoårig manlig bebis som morsan hindrar i sin utveckling på grund av ett manshat som väckts av att alla män lämnar henne! Det är dock inte "bebisen" som är skräckelementet utan morsan, som verkligen gör allt för att ingen ska ta hennes småtting ifrån henne. En typisk amerikansk lågbudgetproduktion med solkig stämning och alla är fula, inte världens bästa film direkt men det bissarra ämnesvalet och ett par sköna plot twists gör det hela klart sevärd. Han som spelar bebisen gör det med bravur.

The Trojan Horse - Maffig mastodont-peplum om trojas undergång, med karlakarlen Steve Reeves i högform. I vanliga fall brukar jag föredra fältslagsfria och lite skräpigare pepla med monster och fåniga stordåd men denna var faktiskt rikitgt lyckad, och ser ut att vara ordentligt påkostad för att vara en italiensk produktion. Den sydafrikanska köpkassetten jag såg hade en jättefin widescreenprint och det är så sånahär filmer ska ses. Varmt rekommenderad.

Devil's Exorcist - Spansk Exorcisten-kopia som inte gjort mycket väsen av sig, vilket kanske inte är så konstigt då handlingen är vag och oklar handling och i stort sett saknar våld, sleaze och spektakulära effekter. Tyckte ändå den var rätt okej, fotot var snyggt och musiken cool och vissa scener var riktigt lyckade och onda. Flera passager var dock rätt tålamodsprövande, det måste tillskrivas. Se den eller skit i det...

Red Rings of Fear - Sista delen i Dallamanos skoleflicke-giallo triologi och den klart svagaste, även fast filmen var ganska bra ändå. Fabio Testi är en bister snut som gillar sitt kaffe svart och undersöker morden på en flickskola och upptäcker en prostitutionshärva, inga nyhetens behag med andra ord. Men visst funkar det.

The Horrible Sexy Vampire - Helskön spansk knasrysare där vampyren inte är särskilt intresserad av blod utan är bara är sadist och sexmördare. Dessutom kan han göra sig osynlig och gillar att attackera tjejerna i duschen (de ligger också risigt till när de klär på/av sig). I övrigt är det en stel blandning av rädda bybor, gotiska slott, mörka familjehemligheter, undersökande gentlemen och lite mer snusk än brukligt i tidiga spanska skräckfilmer.

...And Give Us Our Daily Sex! - Italiensk sexkomedi, min akilleshäl! En blyg tonårskille lär sig om periskop i skolan och bygger ett själv för att kunna spionera på sina grannar, två sexiga, bisexuella sjuksystrar varav en är Laura Gemser. I övrigt är det lama skämt om otrogna fruar och skalliga män i peruk som inte hade skämts för sig i en Benny Hill-sketch. En del ordvitsande och ostig discofunk. Tror det hjälpte att jag var bakfull som ett as när jag tog mig igenom detta, i mänskligare tillstånd hade hjärnan protesterat...

25 Januari 2007



Equalizer 2000 - Ännu en PA-rökare av den flitige fillipinen Cirio H. Santiago, den här var inte lika vild som pärlan Wheels of Fire, snarare en rätt traditionell Road Warrior-ripp som ändå fungerar rätt bra på grund av den machodumma 80-talsstämningen, den stela synthmusiken och dom jävliga bepansrade skrotbilarna. Man vet vad man får och man gillar det.

Warriors of the Apocalypse - Mer fillipinsk postapokalyps, dock av en betydligt mindre traditionell typ. Kan allvarligt talat inte komma på någon annan 80-talsaction som ens liknar denna lite, den är ett unikum. För vad kan man annars kalla en film som kombinerar traditionellt PA-raffel med flöjtmusik, ett Jodorowsky-flummigt sökande efter livets källa, odödliga dvärgar i King Crimson-sminkning, kannibaler, skjuta-laser-med-ögonen-bataljer och ondskefulla amasoner i små leopardunderkläder. Hjälten liknar Massimo Foschi och har ett jättefint yvigt skägg som dessvärre rakas av när ha ska fortplanta sig med amasondrottningen. En riktigt toppenfilm från början till slut, även fast imdb-snittet på 2.2 av 10 menar annorlunda.

Warbus - Bra vietnamrökare av pålitlige Ferdinando Baldi, inte lika flåshurtigt som vanligt utan mer bistert och hårdkokt när ett gäng machosoldater och ett brokigt gäng civila försöker ta sig till säkerhet i en skolbuss

23 Januari 2007



Fatal Games - En galen spjut-mördare härjar på idrottsgymnasiet i denna ovanligt dumma slasher som har dåligt med gore, men drösvis med naket och ett mer än lovligt absurt mordmotiv/mördare. Samt en väldigt cheezy titellåt. Det här är såklart inte bra men det är alltid intressant att se vad ett gäng medelmåttor utan filmerfarenhet kan slänga ihop på väldigt låg budget, den här hamnar ungefär på medelnivå i denna väldigt lågpresterande genre.

The Hunchback of the Mourge - En Naschy-rulle som jag byggt upp enormt höga förväntningar på efter all hype, men inte fan blev jag besviken, tvärtom! Naschy spelar hunsad puckelrygg med nekrofila tendeser i denna härligt knäppa och fartfyllda soppa som inte vet om den vill vara romantisk mysrysare, Ringaren I Notre Dame, galen professor-rulle eller monsterfilm och därför försöker vara allt på en gång. Hatten av för denna klockrena rulle som utan problem kvalar in på Naschys topp fem, kanske till och med topp tre!

Shalimar - Lita på det coolaste pre cert-bolaget (Hokushin) att leverera lite indisk heist-film på snygg widescreen-print. Världens främste juveltjuv Sir John Locksley är döende i cancer och bjuder därför in världens främsta gentlemannatjuvar till sitt gods för att med livet som insats få chansen att stjäla hans mest ovärderliga skatt, den beryktade Shalimar-juvelen. Den här påkostade filmen är en av få delvis utlandsbackade bollywoodfilmer, och man har till och med kostat på sig ett par internationella stjärnor - om inte Sean Connery så åtminstone John Saxon och ett par andra i hans klass som var sugna på lite stålar och solsemester. Trots alla pengar som spenderats är produktionen ändå tacksamt uppslupen och småkorkad, med kitschiga musikalinslag och såklart, i god bollywod-tradition, en ostig kärlekshistoria som hämtad ur en harlequin-novell. Allt är sådär glatt, klyschigt och färgglatt som indisk film brukar vara och jag ska inte sticka under stolen med att jag tyckte att den här rullen var riktigt mysig och underhållande.

The Hard Way - Sedvanligt stendum italiensk commandorulle med torrbollen Miles O'Keefe som hjälte och alltid uppskattade Henry Silva som härligt genomond columbiansk knarkbaron ("I like to kill... It gives me great satisfaction"). Handlingen är obefintligt, det springs mest runt i djungeln och skjuts i 90 minuter, är det nånting som utmärker filmen är det den totala overkillen av helikopterscener. Helikoptrar är som vi vet b- och c-filmarens bästa vän och bör gärna flashas mycket i filmen (och helst även omslag) för att ge illusion om hög budget, men här går det fan nästan för långt: skulle tippa på att helikopterscenerna upptar ungefär en tredjedel av filmens spellängd! Det är fan mer helikoptrar än i Hugo Stiglitz-rysaren The Night of a Thousand Cats som nån lustigkurre på Moebius-forumet döpt om till "The Night of a Thousand Helicopter Scenes" och då fattar ni.

The Black Torment - Bra och spännande brittisk mysrysare på klassiska ingredienser som nyförlovade i slott, mörka familjehemligheter, spökerier och dubbelgångare. Lite fäktning får man också. Allt är välgjort och väldigt brittiskt med klassisk enkelhet, rekommenderas om man gillar rädda bybor och gotiska slott.

17 Januari 2007



The Host - Helt otippat slår Sydkorea till med en av tidernas bästa och mest orginella monsterfilmer! Påkostad och med ett skithäftigt dataanimerat monster (jag trodde aldrig att orden "skithäftigt" och "dataanimerat monster" skulle gå att kombinera, men här är beviset!), konstant spännande och ibland lite eftertänksam med rikliga mängder svart humor och ett par välriktade kängor mot Bush-administrationen, I loved it! Bästa filmen jag sett på bio på länge, länge... Ett måste! Nordkorea försökte sig förresten också på politiskt monsterfilm på 80-talet, med inte fullt lika lyckat resultat. Nån som minns det metallätande kommunist-monstret Pulgasari?

Murder Obsession - Riccardo Freda försöker sig på ännu en gotisk rysare men lägger till lite tidstypisk sleaze och (tafflig) gore. Tyvärr funkar det inte alls, skådespelarna är platta, fotot är solkigt, musiken är irriterande och regin ofokuserad och förvirrande (på ett dåligt sätt). Har filmen någon behållning alls är det de deliriska drömscenerna som verkligen är got-bingo, komplett med jättespindel. Men de är inte värda mödan, undvik denna film.

I Död Mans Spår - Uppgraderade mitt näst intill otittbara sjundehandskopia med ett lyxigt Videorama-orginal och såg om denna genomknasiga Mats Helge-regisserade lingonwestern med ett par lagom skadade vänner. En riktig övermodigt praktfjasko (läs: partyrulle) med proffs-vitsaren Carl-Gustaf Lindstedt som den alkade kovbojsaren Ben Walker på skattjakt i de småländska skogarna. Allting i den här filmen - dialogen, de bottenlöst fjuttiga action-sekvenserna, den misslyckade buskishumorn, inavelscountryn och Leone-stölderna- är så "fel" att de blir helt rätt. Lägg till "skådisar" som Sune Mangs och Tor Isedal samt en "indian" (kan sträcka mig till italienare) som heter Ugglan så har vi en film som inte borde få finnas, men som man är ack så tacksam för att den faktiskt gör det! Vi fnissade oss glatt igenom hela filmen som är tacksamt kort på runt 70 minuter. Mats Helges "bästa" tycker jag.

Almost Human - Eurocrime som jag alltid hört ska vara någonting klart speciellt men som jag faktiskt såg för första gången nu nyligen, på fint DVD-släpp från NoShame. Anledningen till att filmen faktiskt vart så lyckad som den vart stavas: Tomas Milian. Milian ger allt han har (en hel del!) som det fega, nedriga råpsykot till kidnappare och hans bindgalna och genomonda rollprestation är så övertygande att de övriga skådespelarna verkar rädda för honom på riktigt (eller så är också riktigt duktiga skådespelare, men det tror jag inte riktigt på). I don't blame them. Stämmer in i hyllningskören för denna film, en riktigt stenhård eurocrime-pärla som har allt man kan begära och lite till. På DVD:n medföljer också en mycket underhållande intervju med Milian där det med önskvärd tydlighet framgår att han faktiskt är galen på riktigt.

Final Executoner - Småtrist postapokalyps med segt hämndtema. Man får sin dos avtrubbat våld, bepransade fordon, ökenbataljer och punkare, men mer är det inte. Kul att stora delar av filmen återanvändes i filmen Bronx Executioner som jag småkollade lite på igårnatt och som verkar betydligt mer trashig och underhållande.

Dune Warriors - Ännu en Postapokalyps-snurra av Cirio H Santiago, tyvärr har den De Sju Samurajerna-upplägget villket brukar vara uplagt för tristess i b-filmer. David Carradine i huvudrollen brukar heller aldrig vara ett kvalitéttecken. Filmen är ändå hyggligt rafflande och passar bra att se ensam sent på natten, man får sin dos.

Les Demons - En Franco på temat häxeri i nunneklostret. Det gamla vanliga zoomandet, snusket och sadismen till fräck 70-tals rock. Småtrevlig, lättittad film.

Three Fantastic Supermen - Äntligen! Har velat se den här i många år, och nu vann jag den slutligen på ebay, rätt billigt dessutom. Underbar superhjältekomedi om ett gäng supertjuvar i röda, skinande trikåer som tar sig an en galen professor med kopieringsmaskin. Toppenunderhållning rakt igenom, kan inte bestämma mig för om den här eller Fantastic Argoman är den bästa superhjältefilmen.

Kindar - Fin arabisk peplum med operasångaren och kroppsbyggaren Mark Forest. Precis så där uppblåst och stel som bra pepla ska vara och med lagom mycket fantasy-ingredienser som gudar och odödlighet (tyvärr inga monster dock). Homoerotik-barometern slår i taket när de två bröderna springer runt i öknen iförda små skinnkalsonger och piskar varandra och homofightas. Bra fart och konstant underhållande, man måste säga att Osvaldo Civirani lyckades betydligt bättre med denna film än med kalkonen Hercules Against the Sons of the Sun.

28 December 2006



Deathstalker - En av de dummare barbarfilmerna, vilket inte säger lite. Non-stop tuttar, machismo, magiska svärd och allmän idioti. Faktiskt en riktigt underhållande sak om man är på rätt humör. Grismannen som åt gris var förresten en konstig scen.

Samson Against the Pirates - Trygg och mysig korsning mellan gammal hederlig piratfilm och muskelmannaäventyr. Kirk Morris kör vidare på sin patenterade charmlöshet och zombielika approach till skådespel, men likt förbannat är han en hjälte, ingen annan har spelat med i lika många underhållande och utflippade trash-pepla (minns The Witch's Curse och Conquerors of Atlantis). Bra film, men med tanke på print-titeln Samson Against the Sea Beast kunde man kanske fixat fram nåt lite ballare "sjömonster" än en lam plastkrokodil?

Goke - Bodysnatcher from Hell - Hade den här på gammal pre-cert med ful fullscreenprint och usel dubbning, såg första halvtimmen och tyckte den verkade så jävla bra att jag var tvungen att stänga av och skaffa DVD:n istället för att inte förstöra en potentiell perfekt filmupplevelse. Tror aldrig det hänt mig förut, är vanligtvis inte så kinkig, men denna film verkade verkligen nåt speciellt. Och mycket riktigt var detta en höjdare utan like. Knivskarp och oerhört pessimistisk antikrigsfilm förklädd till science fiction där ett passagerarplan mer eller mindre depraverade egoister kraschlandar i öknen och blir utsatta för suicidala fåglar, rymdvampyrer och varandras elakhet och vilja att till varje pris överleva, om så på bekostnad av de andra. Filmen spelar litegrann som en blandning mellan Mario Bavas Planet of the Vampires och Stephen King-rullen Langoläjerna, fast den kör ändå helt sitt eget race. Väldigt hårda bud för att vara sextiotal, kontorsslaven som lånar ut sin fru till chefen t.ex känns väldigt långt ifrån det fluff som brukar känneteckna den eran. Filmen är så mörkt och människofientlig att man kiknar efter luft, typiskt för japansk film som på något sätt behandlar Hiroshima-traumat. Visuellt är filmen top notch med suveränt kameraarbete och märkliga och vackra specialeffekter som fick mig att tänka på den underbara new wave/science fiction-rullen Liquid Sky. Snudd på fullpoängare, högsta rekommendation!

A Blade in the Dark - Fattar varför jag undvikit denna under alla dessa år. Jävla pissrulle, som väntat.

Dr. Frankenstein's Bloody Terror - Ingen Frankenstein, men desto mer Naschy-varulv i strid med satanistiska vampyrer. Väldigt gammaldags och långsam rysare som funkar bra om man gillar Naschy. Speciellt slutet håller hög klass, leave it till spanjorerna att ro hem den här typen av föråldrade mysrysare med väldigt klassiska skräckmonster.

Shark's Treasure - Attans trevlig och mysig äventyrsfilm med några hajfilmspoäng. Skriven, producerad, regisserad och skådespelad av Cornel Wilde, som verkar vara en man utan gränser. Den åldrade alfahanen Cornel går runt i väldigt tajta badbyxor, håller antiröknings-tal och gör armhävningar med en arm. Cornel och hans kumpaner beger sig ut på havet för att hitta en sjunken skatt men stöter på farliga hajar och mexikanska banditer (två av dem är homosexuella, och dör tillsammans i vågorna i en scen som skulle kunna vart regisserad av Jean Rollins homosexuelle tvillingbror). Allt som allt en klart sevärd film, speciellt om man gillar hajar.

25 December 2006



The Big Racket - Klockren Castellari crime där Fabio Testis arga snut rensar upp bland ett ovanligt taskigt maffiagäng som idkar beskyddarverksamhet, våldtäkt och terror. Stenhård stämning, bra skådespel, suveränt foto och klippning och ett superfint haschrock-soundtrack signerat De Angelis-brorsorna gör denna film till en riktig pärla.

Girl Boss Guerilla - Den första pinky violence-filmen för min del, och gosse om det gav mersmak! Det kvinnliga MC-gänget "the red helmet gang" åker till Kyoto för att ta över makten i den undre världen, men dessvärre kommer de i kläm med både yakuzan och ett konkurerrande kvinnligt gäng. Rakt igenom stenhård och helt underbar rulle med filmhistoriens kanske hårdaste brudar nånsin. Vissa kanske betackar sig för de sporadiska slapstick och S/M-inslagen, men inte jag, snarare grädden på moset för min del. Det här är hur som helst filmen Quentin Tarantino önskar att han kunde regissera, men han kan inte ty han är en sopa.

Sweden Heaven and Hell - Det här är ju en smålustig film även på italienska, men tusan vad den växte sig med begripligt tal! Bland all matnyttig information får vi bland annat veta att svenskarna har byggt stora underjordiska bombskydd där vi väntar på atomkrig så att vi kan komma upp till ytan och befolka världen med den svenska rasen. Och mycket, mycket mer, det sägs för mycket kul för att nämnas! Min favoritmondo - fast jag gillar inte mondon nåt vidare...

Cleopatra Wong - Hjärndött men underhållande fillipinskt idiotraffel om den kvinnliga Interpolagenten Cleopatra Wong ("She purrs like a kitten..makes love like a siren. This side of the pacific, she is the meanest, deadliest and sexiest secret agent") som tar sig an en förfalskarliga utklädda till nunnor som smugglar falska sedlar i jordgubbssylt för att förstöra den globala ekonomin. Bra grejer.

Body Rock - En film som inte borde få finnas. För den som vill se Lorenzo "tredagarsstubben" Lamas rappa och dansa breakdance måste ju vara självplågare. Till saken hör ju dessutom att Lorenzo saknar dansförmåga och när han försöker rappa blir det så pinsamt att man begraver händerna i ansiktet och skäms ända in i märgen. I övrigt är det en ganska typisk dansfilm från åttiotalet, breakdansaren från hooden får sitt genombrott, framgången stiger honom åt huvudet och han glömmer bort sina gamla kompis, ni vet resten... Inte samma klass som filmer som Breakdance: The Movie eller Electric Boogaloo men det funkar som förströelse om man gillar cheezigt 80-talsmode, electro och dansfilmer. En eloge till den sjukt glada breakdancande tjockisen i mustasch och krullig hockeygrilla, han räddade ensam filmkvällen.

Cobra Mission - Typisk cheapo-action av "Larry Ludman", ett gäng manliga vietnamveteraner (typ hela casten från Commando Leopard) åker tillbaka tio år efter kriget för att rädda de jänkare som blivit kvar som fångar hos Vietkong. Ett par schyssta scener i en väldigt typisk italiensk djungelaction. Går väl an om man inte är allt för kräsen, men någon stor höjdare rör det sig knappast om.

5 December 2006



Blood on Satan's Claw - Hin Håle vaknar till liv och förleder ungdomen i en brittisk by på 1600-talet. Superfin brittisk rysare där allt är bra, filmen har även en speciell, syndig stämning som gör att det inte bara känns som en annan Hammer-kopia. Dessutom är den till och med lite småläskig emellanåt. Högsta rekommendation!

The Wild Team - Mycket trevligt 80-tals-djungelmörs av herr Lenzi. Ett vilt och skönt commandogäng bestående av Antonio Sabata, Ivan Rassimov, Werner Pochath, Sal Borgese och en kvinnlig bombexpert i hotpants ger sig ut i den ogästänliga sydamerikanska djungeln för att frita rebelledarens kidnappade son. Skön och underhållande film med snyggt foto, mycket raffel, lite kannibalfilmskänsla och (medveten och omedveten) humor.

Goliathon - Mycket dum King Kong-kopia från Hong Kongs number one producentduo Shaw Brothers. Handlingen är som om en lobotomerad människa sett King Kong och sen försökt sammanfatta en liten synopsis. Det enda nya är att skaparna lagt till en liten kärlekshistoria med en vit djungelflicka som springer runt och bimbar sig i skogen medan hennes bröst kämpar för att hålla sig kvar i hennes minimala djungelflickeoutfit (hade någon försökt mäta kitschigheten i kärlekshistorien mellan upptäcksresanden och djungelflickan hade mätaren exploderat). Såklart en mycket bättre och mer underhållande film än Peter Jacksons småsega King Kong-försök.

28 November 2006



Själen är Större än Världen - Fascinerande och riktigt, riktigt bra film om och med diskuskastaren Ricky Bruch som följer honom när han som 40-åring planerar comeback. Ricky lyfter skrot, filosoferar om livet, äter abnorma mängder vitaminer (265 piller om dagen!), dopar sig, drabbas av plötsliga vredesmod, tränar till han spyr blod, blir blåst på OS-platsen av sina ständiga nemesis i svenska olympiska kommitén och slår som hämnd alla tiders diskusrekord på hemmaplan istället. Ricky framstår som en riktigt sympatisk och intelligent men konstigt osjälvsäker och förvirrad man med en dåres viljestyrka. Lite Herzog-känsla över hela produktionen som lätt är den bästa Stefan Jarl-filmen jag sett.

Commando Leopard - Stängde av den här typiska 80-tals commandorullen av Margheriti förra gången jag försökte se den för rätt så många år sedan, den här gången när jag såg den på fin DVD-utgåva under bättre förutsättningar gick lite bättre. Filmen är okej men långt ifrån någon favorit. Ett gott hantverk med en del coola inslag som (faktiskt riktigt bra gjorda) Margheriti-modeller, stoooora explosioner, helikoptrar med inbyggda eldkastare och såklart Klausan Kinski himself som ond militärledare. Filmen är som sagt välgjord och marknadsanpassad men jag skulle hellre sett nån dumflåsigt idiotaction i stil med Strike Commando... På DVD:n följer en småkul behind-the-scenes dokumentär där filmens producent Erwin C. Dietrich som vanligt framstår som universums torraste människa.

White Warrior - Ungefär samma problem med denna gamla äventyrsrulle där gamla goa Steve Reeves som muslimske frihetskämpen Hadji Murad (lösningen på att få Reeves att se det minsta svartmuskigt arabisk ut stavas precis som i Lenzis Sandokan-filmer: skokräm) som tampas med den taskige ryske tzaren. Välgjort, påkostat och småtråkigt. Bring back the fire monsters!

24 November 2006



Thunder - FET 80-tals action med Mark "Trash" Gregory som indiankrigaren Thunder som med pil och båge samt bazooka ska hämnas den vite mannens folly (de har rivit indianernas heliga begravningsplats). En orgie i explosioner, handgemäng, pangpang och taskiga poliser och rednecks! 80-talsraffel av rang helt enkelt, nu måste jag bara gräva rätt på uppföljarna!

Mary, Mary, Bloody Mary - Klart annorlunda och intressant vampyrfilm av mexikanen Juan López Moctezuma som också gjorde Alucarda (som inte funkade alls på mig). En sövig och småartsy rysare med roadmovie-uppbyggnad, om en bisexuell amerikansk konstnärinna på genomresa i Mexiko skaffar sig pojkvän och visar sig vara vampyr. Väldigt påtaglig 70-talskänsla över skådespelare, musik och inredning. Nästan hela filmen utspelar sig i starkt solljus vilket ger gör skräckscenerna smått bisarra. Bra film som kanske inte håller hela vägen när det kommer till skådespel och foto, men som ändå får ett gott slutbetyg på grund av den speciella stämningen som byggs upp och den engagerande handlingen.

Resan Till Jordens Medelpunkt - Idiotisk, störtlöjlig Jules Vernes-filmatisering (tror jag precis hörde honom vända sig i graven). Filmen börjar fattigt men acceptabelt när ett gäng ungdomar och deras hund beger sig ut på grottvandring, allt blir dock snabbt total pannkaka då filmen visar sig bestå till hälften av inklippta sekvenser från Albert Pyuns science fiction-spektakel Alien from L.A. Pyuns film är inte bara dålig, den saknar också minsta tillstymmelse till Jules Vernes-potential och den taffliga klippningen gör filmen dramaturgiskt obegriplig. Golan och Globus desperata läge i slutet av 80-talet när deras bolag Cannon var på väg åt pipan måste vara förklaringen till att de hade mage att släppa filmer som denna och Sinbad of the Seven Seas på marknaden? Se Night Train to Terror istället om du är sugen på kompetent klipp-och-klistra vansinne och Piquers The Faboulous Journey to the Center of the Earth om du är vill ha en mysig filmatisering av Vernes historia.

Cruel Jaws - Måste motvilligt erkänna att jag efter andra titten fann Matteis oförsvarbara Hajen-ripp off mycket underhållande. Kalkonismerna och de hjärndöda infallen avlöser varandra i rask takt, och Mattei är fan punk som så totalt går in i uppgiften att så samvetslöst och dumdristigt mjölka sista droppen ur Hajen-kossan (han nöjer sig inte bara med att kopiera handlingen utan snor även dialogen och -tror jag- ett par snabba sekvenser ur själva filmen!). Att filmen snor musik från Star Wars och att merparten av hajscenerna kommer från Jättehajen vet väl alla redan, men jag gjorde faktiskt en ny Cruel Jaws observation också: det plundras också ur Joe D'Amatos obskyra hajfilm Deep Blood mot slutet, när ungdomarna lagar båtmotorn och planterar bomber i vattnet. Att jag inte borde veta detta säger sig självt...

22 November 2006



Disco Dancer - Störtskön indisk disco-melodram med seriöst Travolta-komplex. Fattiga gatumusikern Jimmy och hans ensamstående mor blir oskyldigt anklagade för stöld när han är liten och blir utkörda från staden. Jimmy, en riktig morsgris som låter hans "änglalika" mor mata honom långt upp i vuxen ålder (filmen är dock tacksamt befriad från freudianska undertoner) svär att hämnas och återupprätta moderns heder, och detta genom att bli Bombays nye disco-stjärna! Det finns dock bara plats för en discokung i Bombay och den dryge och megalomaniske discostjärnan Sam, som gillar att dricka sprit och porra med brudar iförd sparkdräkt i skinande guldmané och slängkappa, tänker inte frivilligt lämna över tronen... Mycket trevlig film, jag satt med ett fånigt leende på läpparna filmen igenom. Färgglada och smått bisarra musikalframträdanden med indiens säregna variant av discomusik (smörsång i fyrtakt med discostråkar och en överdos av sån där "piiio-piiio" disco-ljud), fånleende mustaschprydda ungdomar som klappar händerna och dansar en mycket stel variant av disco, melodramatiska över- och undertoner samt ett par mycket taffliga actionscener, i'm in heaven! Extra plus för att filmen är inspelad 1982 då discon redan dödförklarats och förlöjligats av alla Springsteen-idioter som vill ha "äkta" musik, och discon än en gång fått leta sig ut i underjorden på små klubbar i New York och Italien... Utom i Indien, där den precis slagit igenom på bred front!

The Commander - Trevlig commando-machismo med rå och manlig ton, pang-pang och explosioner, globetrotting och mygel samt sköna gamla gubbar som Lee Van Cleef och Donald Pleasence (med jättecigarr i käften). Börjar fan mjukna lite för den här typen av 80-tals raffel, och det här var inte tokig alls... En av Margheritis bättre action-rullar.

Death Walks in High Heels - Finfin, fluffig Ercoli-giallo med bra plot twist, fint foto och allmänt lyxig stämning. Ingen av mina absoluta favoriter i genren men ingen som gillar giallos kan nog bli besviken på den här mycket lättittade filmen. Tummen upp!

17 November 2006



Tiger Joe - David Warbeck är Vietnamveteranen Tiger Joe som livnär sig som helikopterpilot/vapensmugglare i Kambodja. Efter att hans plan blir nedskjutet av svettiga kommunister hamnar han ensam i djungeln och stöter på djungelfällor, farliga djur, onda kommunister och rebeller. Helt okej djungelaction med lite handling men bra fart och snyggt foto. Regissörens The Last Hunter är dock snäppet vassare om du frågar mig.

Convent of Sinners - Seg nunsploitation av D'Amato. Eva Grimaldi blir våldtagen av sin styvfarsa och tvingas in i klosterlivet, där går hon mest runt och ser trumpen ut och blir kärleksobjekt för klostrets gamla sjuka mother superior. Det blir en del naket men så fort det ska gå till skott med het lesbisk action börjar mother superiorn hosta och lesbianismen avbryts. Rena tortyren för min flickvän som jag såg filmen med eftersom hon 1) ville se nunnorna lessa ut på riktigt, och 2) hatar folk som hostar. Långttråkigt nunnedrama med hög snabbsponingsvarning.

Top Model - Mer D'Amato-snusk från åttiotalet, men den här gillade jag faktiskt en hel del. En sexig reporter beslutar att hennes nästa bestseller ska handla om eskortflickor, och som den grävande journalist hon är börjar hon såklart hora själv. Strul uppstår när hon kärar ner sig i en homosexuell dataprogrammerare (som inte verkar ha nåt emot att prova på det hetrosexuella samlivets lustar) samt att en sjaskig italiensk smågangster hotar att avslöja prostutionenshärvan om han inte får gratis sex och stålar. Men den lilla handlingen som finns är inte så viktig, fröjden med filmen är den sköna 80-tals-artsy stämningen som byggs upp i kombination med snuskfabrorn D'Amatos förkärlek för att filma nakna tjejer underifrån. Estetisk, dumt och avslappnande. D'Amatos bästa 80-talssnuskrulle efter The Alcove, åtminstone av de jag sett.

Light Blast - Skön Castellari-action med b-skådisarnas b-skådis Erik Estrada som tuff snut (som gör entré i filmen när han ska rädda gisslan iförd -huga- tangakalsonger), inte nån tokhög fart men ändå mycket trevlig. Handlingen är att en förvirrad fysiker byggt en laserkanon som han hotar att förgöra San Fransisco med om han inte får tio miljoner (sånt är alltid bra). Behagligt tempo, humor, exploderande bilar och schyssta lasereffekter i säker Castellari-regi, vad mer kan man begära? Av nån anledning verkar den här filmen ha dåligt rykte och jag kan för allt i världen inte förstå varför...?

Thursday, March 29, 2007

13 November 2006



Delirium: Photos of Gioia - Rätt sunkig 80-talsgiallo om mord bland nakenmodeller. Mycket tuttar och lam handling, och jag bara inte acceptera mordscenerna ur mördarens synvinkel när modellerna har bi- och ögonglobsmasker (Playmate-Residents? Huga...). Det låter dumt när man skriver det och ser lika dumt ut när man ser det framför sig. Går väl att se på om man inte är allt för kräsen och inte har nåt bättre för sig...

Den Sjunde Kontinenten - En seriös film, så jag behöver väl egentligen inte skriva om den här, men det finns ju en hel del Haneke-fans bland filmsamlarna, så... Inga av de Haneke-rullar jag sett tidigare har vart några solskenshistorier direkt men det här måste vara hans allra jobbigaste, minst lättillgängliga och effektivaste uppgörelser med "den mentala istiden" som breder ut sig i det postindustriella samhället. Med närmast kirurgisk precision får vi följa sammanbrottet av en familj för vilka livets mål, mening och syfte för länge sedan tappat sin mening och blivit ett upprepande av meningslösa ritualer. Till slut bestämmer de sig gemensamt för självmord, strimlar sönder alla sina ägodelar och spolar ner dem i toaletten och förgiftar sig medan TV:n spelar AOR-videos. En extremt grå, monoton och sorgligt stillsam film som precis som Pianisten gjorde mig direkt illa till mods. Jag tycker helt klart Haneke är en av de intressantaste moderna regissörerna men det kommer att dröja ett tag innan jag orkar se mer av honom...

Black Cobra - 80-tals snutrulle med gamle goa Fred Williamson och i regi av actionexperten Stelvio Massi. Williamson spelar den buttre snuten Robert Malone som med hårda metoder bedriver ett enmanskrig mot kriminellt slödder. Ett heltokigt kommunist-motorcykelgäng i skinn och nitar (de ser ut att vara hämtade direkt från Kenneth Angers Scorpio Rising) ledda av den genomonda Karl Landgren har nån galen idé om att mörda alla rika och sprider våld och terror på stadens gator. Så många rika får de däremot inte tag i men däremot säkert ett dussin vanliga civila som bara råkar befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt. En fotograftjej råkar fota gänget när de mördar hennes granne och nu är det upp till Malone att skydda vittnet... Finfin liten actionstänkare med mycket slitna snutfilmskischéer, Dirty Harry-rippande (Williamson kör b.la. en bingo-variant av "you're feeling lucky, punk?"-talet), blodiga eldstrider, tafflig karate och knas. Soundtracket är pumpande sequencer-synth med ploppiga trummaskiner och riviga elgitarrer varvat med cheezy 80-tals jazz. Allt är med andra ords som det ska...

8 November 2006



The Boss - Knallhård maffiafilm av Di Leo med skönt pessimistisk, intrikant och korrupt machostämning. Isansiktet Henry Silva är hårdare och mer creepy än någonsin förr som maffians lönnmördare, bara inledningen när han iskallt går lös på en konkurrerande familj med granatkastare i en porrbiograf är nog för att ge en skitränder i kalsongerna. Bra film men jag gilar nog Mario Adorf-rullarna lite mer ändå.

Borat - Rätt så ojämn, men när den var rolig var den det roligaste jag sett på bio på flera år! Oavsett om man gillar karaktären eller inte så bör filmen ses bara för den FANTASTISKA brottningsscenen. Jag ska inte förstöra den för er, men jag lovar att ni inte sett nåt liknande förut! Under den scenen skrattade både jag och resten av biopubliken tills vi fick ont i magen!

Urban Warriors - Seeeg postapokalyps med torrbollen Karl Landgren. Kalle och ett par tekniker arbetar på en underjoridsk forskningsstation när civilsiationen plötsligt förstörs i atomkrig. Efter att ha tagit sig ut stationen upptäcker de att de jorden befolkas av kannibalistiska gäng. Allt i filmen är dåligt och tempot irriterande lågt, filmens enda behållning för mig var att gängen hade lite punkstuk á la Atlantis Interceptors. Undvik om du inte är galen i genren.

Powerplay - Dum "Larry Ludman"-action. Dottern till en känd amerikansk fotbollspelare blir oskyldigt gripen för narkotikasmuggling på flygplatsen i ett smutsigt litet skitland i latinamerika. Den übermanlige ballplayern med konstant tredagarstubb försöker på alla lagliga med få ut sin dotter ur finkan men den byråkratiska trubbigheten är för stor och tillslut återstår bara en sak: att ringa coachen och låta laget spela sin viktigaste "match": att frita en amerikansk medborgare ur fängelse... Rätt seg rulle tycker jag. Mycket tjafs och lite verkstad, det dröjer länge innan vi får se det som jag antar är filmens selling point: amerikanska fotbollspelare som i full mundering springer runt och skjuter k-pist och sparkar fotbollar med granater i. Ett hyffsat hantverk visserligen, men mer action och mindre tjaffs hade verkligen behövts för att hålla mitt intresse. Mycket gubbar för pengarna dock: Ernest Borgnine, Charles Napier, Henry Silva och Martin Balsam.

Jungle Heat - Urgh. Idiotisk och väldigt tålamodskrävande fillipinsk-italiensk Vietnam-action med gamle Blixt Gordon Sam J Jones (hans karriär kan inte ha gått nått vidare). Usel dubbning och mängder av jobbigt dålig asiatisk slapstickhumor. Trots en del hårda och bisarra inslag som tortyr med brinnande råttor och annat var filmen så dålig att jag gav upp efter en dryg timme.

Picasso Trigger - En Andy Sidaris-rulle, så jag behöver väl egentligen inte beskriva handlingen.... Lös agenthistoria, playmates, explosioner, loj humor, cheezigt 80-talsmode, tuttar, tuttar och mer tuttar. Filmen funkar bra om man gillar Sidaris-stuket, jag måste väl säga att jag hade det riktigt trevligt framför TV:n.

Rituals - Avskalad och effektiv vildmarksrysare "in the spirit of Deliwrance" (sic) som videoboalget Cinehollywood uttrycker det. Välgjord film som med små medel lyckas bli riktigt creepy. Jag gillade den skarpt.

Revenge of the Barbarians - Historiskt drama/peplum låter kanske inte så frestande, men den här var faktiskt bra. Filmen spelar som en antik såpopera och är, faktiskt, både rolig, småspännande och lite kinky. Fältslagen var dock inte så imponerande, men kisar man ordentligt kan man kanske få det till att barbarernas gigantiska armé intar Rom...

1 November 2006



Orloff and the Invisible Man - Dumheter med ena foten inne i gotisk galen professor skräck och andra foten i snurrig 70-talssleaze, serverat på sedvanligt knastertorrt Eurociné-vis. Skojig film där Howard Vernons galne professor skapat en ras osynliga män för att dominera jorden som hämnd för hans forskarkollegors hån, vi får bland annat se den osynlige mannen get dirty i en minst sagt bisarr sexscen. Något så lågt som en Jess Franco-kopia, går såklart bara att älska...

Massacre Time - Hård Fulci-western med Franco Nero. Våldsam och jävlig film med en av de bästa spaghettiwestern-ondingarna hittils, en febrigt sadistisk och galen överklass-spoling som vill ligga med sin far. Bra gotisk stämning, bra musik, manuset är dock med några undantag lite för standard, jag tillhör den lilla grupp som faktiskt föredrar den märkliga Four Horsemen of the Apocalypse när det kommer till Fulci på westernhumör. Fin rulle dock.

Deep Blood - Sen hajfilm av D'Amato som jag aldrig hört något gott om. Det hindrade mig såklart inte från att kolla upp den. Så jävla usel tyckte jag faktiskt inte den var, snarare väldigt lam på ett småcharmigt sätt. Den vise "indianen" som dyker upp lite titt som tätt var riktigt kul, den konstant svettiga polisen som föreslår att supa en liten ful fräknig åttaåring full för att få honom att tala (efter att hans mamma blivit uppkäkad av hajen) var inte heller fy skam. Annars handlar filmen om ett gäng töntiga ungdomar i Beach Boys anno 1963-skjortor som ingått i en pakt med indianen när de var knattar om att döda hajen, det blir väldigt mycket cheezy drama om deras problem med föräldrar, flickvänner och vuxenlivets krav, samt lite halvfattiga hajattacker då och då. Gillade förresten också helikopterpiloten som upprepade meningen "you should be ashamed of yourselves!" i megafon när ungdomarna drar ut i båten på hajjakt. Mycket dåligt skådespel, alla ungdomarna beter sig som brådmogna zombies och rör inte en min ens när deras kompisar blir uppätna. Men det är svårt att bli arg på den här harmlösa filmen, helt klart bättre än flera av de nya hajfilmerna. Om inte annat är omslaget väldigt läckert.

Wheels of Fire - En orgie i bepansrade bilar, explosioner, sadistiska gäng, kannibalistiska sandmän, fillipinska dvärgar, manlig våldtäkt och sköna idéer från åttiotalets mitt. Mycket underhållande, synd bara på det platta fotot och soundtracket som försöker låta John Williams istället för att köra på det gamla hederliga sequencer-synth, elgitarrer och synthtrummor.

Dr. Jekylls Mistress - Tidig svartvit Franco-rysare. Bitvis en underbar pulp-rulle med galen vetenskapsman, jazziga nattklubbar och lika delar noir och gotik, men tyvärr förstörs den goda och täta stämningen ibland av ett par scener som inte är på väg nånstans (Franco är Franco...). Hade Franco tagit bort allt onödigt och klippt ner filmen till ungefär 75 minuter hade filmen gått från "bra" till "höjdare".

Bell from Hell - Helt. Jävla. Lysande. Tänker inte förstöra den här filmen genom att berätta om den (tro mig, det här är en sån där film ska man veta så lite som möjligt om innan man drar på) men se den för allt i världen om du inte gjort det. Kanske den bästa spanska rysaren jag sett, möjligen i viss konkurrans med Finishing School. Pathfinders DVD är inte helt rätt framad, men man ska vara en jävel till teknikbög för att låta det hindra en från att se den. Som sagt: Helt. Jävla. Lysande.

24 Oktober 2006



Two Gladiators - Krigshjälten Richard Harrison måste stoppa sin onde tvillingbror kejsaren, som skiter i att folket svälter och misskäter sitt imperium för att frossa i dekadens och ställa upp i gladiatorspel. Som väntat görs allt upp på arenan. Hygglig liten peplum med familiära inslag som folkuppror, gladiatorspel, manlig gemenskap, exotisk dans och det romar-dekadens. Den onda tvillingbrorsan stjäl showen och är så där febrigt ondskefull att man undrar varför han inte är puckelrygg också?

The Executioners of the Sea - Italienk piratfilm, än en gång med Richard Harrison. Känns som denne Harrison dyker upp i hälften av alla genrefilmer jag ser nu för tiden. Filmen handlar hur som helst om ett gäng straffångar på australien som slår sig i lag med ett gäng bordusa pirater för att krossa den hatade fängelseledaren och få tillbaka diamanterna som många offrat sina liv för att få fram i de hajtäta vattnen (jepp, man får sig en rätt så fattig hajattack också). Rätt medioker film, funkar om man är inne på stel äventyrsfilm men annars bör man nog hålla sig ifrån.

Scorpion Thunderbolt - Aargh, ännu mer Richard Harrison! 90 minuter kaos och vansinne i dårdimpande Godfrey Ho-regi. Efter 20 minuter är hjärnan helt mör och orkar knappt registrera allt vansinne och galenskap som speglas upp framför ens trötta ögon. Det går bara inte att beskriva den här filmen i ord så jag hoppar det. Men se den om du kommer över den och är sugen på nåt riktigt udda.

Black Aphrodite - Grekisk agent-sexploitation med "sexiga" transan Ajita Wilson. Något går fel under "operation scorpion" och det verkar som det finns en tjallare inom den hemliga organisationen. Därför skickar de ut sin bästa agent, den förföriske Black Aphrodite, för att, med alla medel tillåtna (läs: knulla runt), försöka lokalisera förrädaren. Massor av tattar-action och utdragna sexscener följer. Skönt 70-talsstuk med kukvisarbyxor, yviga mustascher och gräslig inredning, dessutom klockrent soundtrack med elektronisk oljud, Vampyros Lesbos-aktig sleaze-orgel-jazz och Augustus Pablo-inspirerad reggae. Ingen stor höjdare men en småtrevlig sleazerulle. Den roligaste scenen är när de ska filma från den hemliga förrädarens synvinkel och därför håller ett par solglasögon framför kameran. Dessvärre lyckas inte personen med förtroendeuppdraget att hålla uppe solglasögonen att hålla still på handen, så det ser ut som skurken har ett par leviterande solglasögon.

23 Oktober 2006



Rapport från hajfilmskvällen:

Shark Attack 3: Megalodon - Wowza! Shark Attack 2 var ju rätt kul för att vara modern hajfilm, men bara en uppvärmning inför den strålande 3:an! Stendum men rak igenom festlig hajfilm med bra fart, skyhög bodycount, härlig dialog, naket och dumheter. Dessutom har skaparna lagt budgeten på ordentligt foto istället för explosioner vilket gör att filmen inte ser lika billigt direkt-till-video ut som vanligtvis i genren. Hajen själv är dock ett taffligt montage av Discovery-material och gummi, precis som sig bör. Skyhög party-faktor alltså. Mina favoritscener är när hjälten försöker ragga upp en tjej med repliken "I'm feeling wired... What do you say I take you home and eat your pussy?" eller den FANTASTISKA scenen när en onding dyker från båten rakt in i munnen på megaladon (snackra om lyra!). Ska du se en modern hajfilm...

Red Water - TV-hajfilm med Lou Diamond Phillips, latino-varianten av Tom Hanks. I vanlig ordning spelar Lou en känslig, medlidande och kristen karaktär, en oljeborrare som råkat ha ihjäl ett par kollegor under ett skift, och som flytt civilisationen för det enkla livet som fiskare ute i Louisianas sumpmarker. Hans ex-fru lyckas övertyga honom att hjälpa till med oljeborrningen på en oljefyndplats i området. Samma område där Coolio och hans gangstas dyker efter en försvunnen skatt, och samma område som en jättelik tigerhaj gjort till sin jaktmark... Småseg timewaster med alldeles för mycket gangster-action och alldeles för lite hajattacker (även fast de är helt okej när de väl dyker upp). Mycket töntig gangsta-slang av Coolio och hans (vita) kumpaner. "Next time ya gas-face me i'm gonna smoke ya azz!"

Raging Sharks - En utomjordisk cylinder hamnar i bermuda triangeln och gör hajarna galna och blodtörstiga. Dumt och bra scenario som skulle ha funkat med Tonino Ricci bakom rodret, men det här är dessvärre är det här en mycket tafflig och dålig b-actionfilm som utspelar sig på forskningsstation under vattnet. Bara en massa tjaffs, seg action och explosioner. Hajattackerna är jobbiga MTV-klippta hopkok från tidigare Nu Image-hajfilmer (jag gillar det Corman-aktiga scenåteranvändandet i teorin, men här funkar det bara inte). Utomjordingarna är tänkta att se ut som en blandning mellan Alien och Rovdjuret men liknar mest dataanimerade Lordi. Som en försvarsmekanism började vi i hajfilms-sällskapet diskutera våra roligaste Timbro-minnen istället för koncentrera oss på den totalt värdelösa filmen.

Sammanfattning: Hajfilmskonnesörens vardag är kantad av besvikelser så det var inte förvånande att en av filmerna var småseg och den andra komplett värdelös, däremot var ju Shark Attack 3 ett bevis för att det fortfarande går att göra underhållande b-film. Till och med vassare än Krocodylus i min bok, och en anledning till att fortsätta harva i hajfilmsträsket. Klart slut.

16 Oktober 2006



Shark Zone - Rätt seg modern hajfilm med dåliga skådespelare och låg budget. Plus i kanten för den enorma bodycounten och att hajarna morrar när de attackerar. Funkar som bakisfilm.

Daughters of Eve - Abnormt märklig kristet fillipinskt snuskdrama i urfattig bungalowmiljö, med ingredienser som synd, katolsk ångest, stening, djurvåld, onani med gröt, gruppvåldtäkt och barn som turas om att kniva en man. Samt en extremt opassande scen där en liten flicka rör en vuxen mans erigerade penis och tigger om att få "djävulens påle" i sig. Högtravande och übermärklig dialog framfört av 3-4 mycket oinspirerade dubbare. Dubbningen är under all kritik men det gör bara filmen än mer konstig. Musiken är sugande synth. I slutet av filmen springer alla omkring nakna i öknen vilket fick mig att tänka på Arrabals Jag Ska Löpa Som en Galen Häst. Jag satt som ett frågetecken filmen igenom men den funkade helt klart, tillräckligt märklig för att bli fascinerande och tillräckligt välgjort för att inte bli tråkigt. Samt rätt så obehaglig emellanåt, fanns en hel del olustiga scener. Lycka till att hitta den bara, det här måste vara en av de mest obskyra filmerna jag har i samlingen.

Come Drink With Me - Den kvinnliga hjältinnan Golden Swallow slår sig ihop med en sorglös alkoholist, som visar sig ha oanade kunskaper i kung fu, för att rädda den unge guvernören ur banditernas klor. Snygg och påkostad 60-talsproduktion från Shaw Brothers med fantastisk kung fu och fäkteri (som Tarantino försökte kopiera i Kill Bill), läckert och färglatt foto och en handling som aldrig står stilla. Underbar film!

12 Oktober 2006



Les Aventiuriers - Fransk äventyr/action med pålitlige Alain Delon. En konstflygare, en skrothandlare och en konstnärinna, som alla är äventyrare i blodet, får efter ett par misslyckade episoder att tjäna pengar och ryktbarhet för sig att leta upp en sjunken skatt i Kongo. Småtrevlig film som är underhållande och väldigt fransk på ett opretentiöst sätt. Klart värd en ett.

Obsession: A Taste of Fear - Lika delar giallo, science fiction och erotisk thriller á la 9½ Vecka, men framförallt en orgie i neon, såsig musik och artsy 80-talsestetik. Av nån anledning utespelar sig filmen i framtiden, vilket kännetecknas av alla ser ut som klubbkids, allt utspelar sig i grönt och rött ljus och lite små billiga grejer som en futruristisk bil och en laserpickadoll. Handlingen är i vagaste laget (filmen består mest av massa naket och 80-talsexcesser) men fyller upp tillräckligt många punkter för att kunna kallas giallo utan problem. Rekommenderas!

High Finance Woman - Blev sugen på mer åttiotal-när-åttiotalet-var-som-mest-åttiotal och klämde denna mycket stela erotiska melodramen av snuskfabrorn D'Amato på ämnet kvinnliga chefer (trots att D'Amato knappast kan kallas kvinnosaksfråga blir det inte fullt så misogynt som man kan tänka sig). Faktiskt ett rätt habilt hantverk som höll mitt intresse i 90 minuter, handlingen puttrar på utan engagera för mycket eller för lite, och det är kul att se alla pefekt friserade karriärsklättrare med jättemobiler hamna i erotiska spektakel. Yuppiesploitation! En bra film att slappkolla på när man är sugen på nåt inte allt för omvälvande eller engagerande.

10 Oktober 2006



Night of the Sharks - Förhållandevis normal hajfilm av klåparen Tonino Ricci, som också låg bakom en av de allra konstigaste filmerna i genren: Shark's Cave. Normal och tråkig that is. Sunkig 80-talsaction med en seg handling som involverar utpressning, statshemligheter och gangsters, hajen är mest med som en bonus och gör inte alltför mycket väsen av sig trots att man får sig ett par schyssta hajattacker. Enbart av intresse för folk med hög acceptans för småseg 80-talsaction och hajfilmskompletister.

Three Sergants of Bengal - Knastertorrt bengalisk äventyr av den gamle goa liraren Lenzi. Inte helt överraskande blir det manligt äventyr i gammal hederlig brittisk kolonialanda med inslag som indiska banditer, huvudjägare, vilda djur och även lite fältslag. Richard Harrison är den blåögda hjälten och givetvis finns det en mustig gammal alkis som skyr vatten med i gänget. Intressant att indierna är onda i den här filmen och goda i Lenzis Sandokan-filmer från samma period. Klyschig men bra film hursomhelst, i samma anda som Massakern Vid Khyberpasset - men den filmen håller jag nog ännu lite vassare i denna aningens perifa genre.

Cage II - Har inte sett Cage I, men vad gör det när man ger sig in 90-tals b-actionens "underbara" värld? Nä, allvarlig talat rysar jag av obehag bara jag tänker på tiden när Stefan Fiskmås och company reagerade videotoppen, avtrubbat våld har aldrig vart tristare än i filmer som American Kickboxer och allt vad de hette. Men med Lou Ferrigno i huvudrollen kände jag mig bara tvungen att plocka upp den här rullen för en tjuga på loppis, allt med den döve kroppsbyggaren bör ses åtminstone en gång, och när det visade sig att ännu en riktig charmör ur b-actionens korparlag, den blonde biffen Reb Brown från Yor, the Hunter from the Future och Strike Commando, spelade sidekick lyckades jag till och med bygga upp lite pepp inför filmen, som passade nog avnjöts med min käre lillebror och tillika Ferrigno-sympasitör Olov. Både jag och han fann filmen betydligt mer underhållande än vi kanske borde, en riktigt festligt korkad sak där Ferrigno såklart totalt stjäl showen som den dumsnälle och hjärnskadade vietnamveteranen Billy som luras att delta i den olagliga kampsporten "cage fighting", direktsända strider på liv och död. Ferrigno har inte förvånande bra fallenhet för att spela hjärnskadad. Mycket festligt blir det även när hans kompis Reb Brown försöker infiltrera cage-fighterna utklädd i svart hästsvansperuk och fejkmustsch, tyckte du att han såg dum ut innan ska du bara se i vilket tillstånd han spenderar ca 1/3 av filmen, man börjar gapskratta så fort han är i bild... Kanske lite väl lång och lite för mycket monoton kampsport men ändå både klart mer underhållande och hjärtligare än väntat.

Raw Force - Riktig jävla idioti uppstår när ett gäng kampsportstudenter under vilt dryckeslag och otukt ålker ut på båtsemester för att hitta en ö som ryktas bebos av spöken av onda ninjor som förlorat sin heder. Dessutom huserar en Hitler-lookalike och hans crazy-gäng på ön och säljer fallna kvinnor till kannibalistiska munkar. Idiotierna staplas på rad när kampsportarna slåss mot tokgäng, munkar och ninjazombies eller bara sleazar med alla konstant kåta brudar somb dyker upp i aldrig sinande strömmar. Cameron Mitchell är toppbillad och ser riktigt trött ut i rollen som sjöbusen som styr kajutan, så här slutar karriären för folk som inte har nåt omdöme för rollval. Hade filmen vart aningen skickligare gjord hade det vart en dum klassiker á la Mad Foxes, här är allt från skådespel, regi, klippning, kamerarbete, kung fu etc. så komplett talanglöst att filmen mest är kul i portioner. En sak är i alla fall säker, "they don't make 'em like they used to" (på gott och ont).

2 Oktober 2006



The Leopard Man - Ännu en 40-talshöjdare av regissören Jacques Tourneur och producenten Val Lewton. Otroligt stämningsfull, tät och spännande om en leopard som flyr under ett nattklubbsframträdande och dödar folk under nattetid. Eller är det verkligen leoparden som är skyldig till morden? Mycket vackert foto som mer än en gång fick mig att tänka på Sven Nykvists insatser i Bergmans 50- och 60-talsfilmer och ett manus som hinner säga mycket om människan psykologiska natur på bara 66 minuter. Det går bara att älska den. Bättre än både The Cat People och I Walked With a Zombie, två filmer som fått betydligt mer uppmärksamhet.

Alladins Magiska Lampa - Arabisk fantasy från Sovjetunionen. Alladin blir kär i sultanens fagra dotter Budur (alla män som ser henne låter sultanen halshugga), får tag i en magisk lampa i spökstaden och blir polare med djinnen i lampan. Dessvärre är den onda trollkarlen Magribmets också ute efter Alladins lampa, och sultanen hans huvud, vilket leder till en rad magiska äventyr och eskapader. Barnvänligt äventyr med mycket arabiskt kitch för pengarna, trevlig film helt enkelt. Tyvärr är dubbningen ordentligt oinspirerad, skulle hellre sett den på ryska.

29 septermber 2006



Amin: The Rise and Fall - Skönt exploativ dramatisering av dårdiktatorn nr. 1: Idi Amin, och hans framfart i Uganda under 70-talet. Problemet med filmen är att den försöker klämma in hela "Big daddys" diktatorsperiod under filmens längd, det blir lite hafsigt och saknar en röd tråd som håller ihop skutan. Med andra ord blir det en välkänd vansinneshandling eller tokighet efter den andra i 90 minuter, vilket i och för sig är helt okej. Skådespelet kunde också vart bättre på en del håll, fast han som spelar Idi klarar jobbet galant och hittar en perfekt avvägd balans mellan galet självförtoende, psykisk sjukdom och nollad dumhet. Sevärd film om man gillar stel "based on a true story"-exploitation, Cardona-släkten hade vart stolta. Men se Barbet Schroeders briljanta dokumentär först, ok?

Un Pirata De Doc Años - På tal om Cardona-släkten så såg jag klart juniors pirat-swashbuckler i helgen. En klart trevlig liten sak där kapten Hugo Stiglitz och hans bordusa piratgäng (en indian, starke mannen och en hippie som gillar att spotta) försöker frita en engelsk socitetsdam och hennes barn från de ondskefulla spanjorerna. Med spanjorerna hack i hälen tvingas de fly genom djungeln och stöter på kannibaler, kvicksand och vilda djur. Spanska med grekiska subs på utgåvan jag såg, men det gör inte så mycket eftersom filmen aldrig blir för pratig, det händer saker hela tiden. Krispigt foto och fina miljöer hjälper också till att hålla intresset uppe.

Goliath Against the Giants - Brad Harris har skepparkrans och avslöjande toga och slåss mot romare, lejon, sjömonster, jättar, män i apdräkt, amasoner m.m. En superkitchig men mycket underhållande peplum från guldåret 1961, då filmerna var som mest fantasyinspirerade och inriktade på att kasta stenbumlingar på monster.

Virgin of Bali - Loj och småcharmig sak om en brittisk banktjänsteman som tröttnar på vardagslivets råttrace och emigrerar till Indonesien för att slå dank, dricka sprit, störa lokalbefolkningen och hålla sig så långt bort ifrån jobb som möjligt. Hans planer grusas dock av en poliskommisarie som efter ett krogsslagsmål ställer honom ett ultimatum: skaffa jobb eller packa hem. Han börjar jobba som spritleverantör hos smågangstern Fatso och blir snart involverad både i romantik, smuggleri och skumraskaffärer. En lite splittrad film som inte riktigt verkar veta om den vill vara reseskildring, komedi, action eller snuskdrama. Men vad gör det när filmen är både lättittad och allmänt behaglig att vila ögonen på.

25 September 2006



Kilma, Queen of the Amazons - Den andra spanska filmen om den lättklädda äventyrshjältinnan Kilma, i denna är hon dock inte en ensam djungelflicka som i Djungelgudinnan utan ledaren för en grupp stridslystna amasoner som vaktar en helig skatt från manliga inkräktare på en paradisö. En kartläsare som klarat sig undan ett gäng pirater som kapat hans skepp hamnar på ön, och efter diverse eskapader blir han och Kilma kära, vilket inte uppskattas av alla amasoner. När piraterna kommer till ön på jakt efter den försvunna kartläsaren och dessutom får nys om skatten blir det andra bullar och amasonerna tvingas för första gången ta hjälp av en man för att klara livhanken. En grymt behaglig film om du frågar mig. Filmer håller sig snäll och oskyldig vilket inte störde mig alls, istället för massa sleaze får man mustiga pirater och lättklädda amasoner serverade på det där typiska mysigt slappa spanska b-films-sättet. Eva Miller är dessutom riktigt snygg, finns det nåt att gnälla på så är hjälten Frank Braña lite tråkig. Dom skulle tagit Tony Kendall i ett par tajta brallor istället.

Creation of the Damned - Mer spanskt, ännu en höjdare. Den här hade jag visserligen sätt tidigare men det var kul att se den med svensk text och filmen höll utan tvekan för ännu en titt. En klart annorlunda postapokalyptisk film som handlar två yrkesmilitärer och deras fruar samt en ung man som isolerar sig i en toppmodern bunker efter att tredje världskriget gjort världen obebolig. Dagarna spenderar de i stor tristess med biljard, diabilder, diskret vänsterprassel och andra försök att hålla skenet uppe. När situation blir mer och mer pressad får en av militärerna, utmärkt spelad av Craig Hill, prästen i The Bloodstained Shadow, stora knäppen och börjar praktisera begreppet "survival of the fittest" i praktiken. Förmodligen inte en film som passar alla på grund av det ibland nästan provocerande långsamma tempot. Men har man som jag inga problem med långsamt tempo så länge filmen är bra kan den nog passa hur fint som helst. Själv tycker jag det är en sån där film som höjer sig över sin låga budget och blir mer än bara en underhållande b-film, med väldigt enkla medel har man lyckats skapa en film som är riktigt bra utan några halvironiska filter. Enda smolket i bägaren är den något okänsliga dubbningen och musiken som ibland är för glad för att passa den allmänt nervösa/uppgivna stämnigen.

21 September 2006



Aatank - Min första Bollywood vart en klart positiv erfarenhet. En mycket underhållande Hajen-inspirerad sak där hajen i fråga är en mycket stor och mycket tafflig plaastmodell som dessutom skriker gällt när den attackerar (skriket är för övrigt inte helt olikt Godzillas i 60- och 70-talsfilmerna)! Tyvärr är inte hajen med lika mycket som man vill men det blir ändå en hel del hajsrens under filmens två timmar. I övrigt är det en härlig soppa med inslag som pärldykning, bovar, föräldralösa barn (hög snyftar-varning), handgemäng och taffel-karate, romantik och riktigt trevliga musikalinslag. Musiken och dansen var bra på riktigt och ett flirtigt romantiskt sångnummer slutar faktiskt i en hajattack! Filmens klart bästa scen.

Night of the Demon - Snygg, tät och lätt suggestiv rysarklassiker av en av experterna på området, Jacques Tourneur. Inte en död stund. Vissa har gnällt över att Tourneur visade för mycket av monstret, och visst hade filmen kanske kännts lite mer "klassisk rysare" om han hade lyssnat mindre på producenterna och hållt igen på effektplanet, men allvarligt talat, vem kan tacka nej till stopmotion-demoner?

The Barbarian - Helt okej peplum. Man har sett historien många gånger förr men filmen blir ändå rätt intressant på grund av Jack Palance i huvudrollen som den hetlevrade och übermanlige barbarhjälten Revok. I vanlig ordning framstår han både bortkommen, överenergisk och lite haschdimmig, lite som Marlon Brando i sina mest utflippade stunder.

The Bloodstained Butterfly - En schysst whodunit, men inte så mycket mer. Denna giallo funkade bra som tidsfördriv men lämnade inga större spår efter sig. Har nästan glömt bort den när jag tänker efter. Bättre än CSI.

15 September 2006



Defcon 4 - Postapokayps som påminde en hel del om den gamla Trix-rullen The Aftermath. Ett gäng astronauter nödlandar på jorden och upptäcker att hela civilisationen är förstörd efter det stora kärnvapenkriget. Radioaktiviteten i luften gör att folk sakta men säker insjuknar för att slutligen förvandlas till kannibalistiska mutanter. En hänsynslös militär och hans män tillfångatar astronauterna och för dom till hans läger där den den starkes rätt gäller och all heder och etik försvunnit... Första delen av filmen var faktiskt förvånansvärt bra men så fort vi hamnar i militärlägret blir både skådespeleriet sämre och handlingen börjar lite halvt om halvt gå på tomgång. Allt hålls ändå på acceptabel nivå och gillar man postapokalyps ska man såklart se till att se den här filmen också - det finns bättre filmer i genren men också betydligt sämre.

Jaktoffer - Den här filmen påminde en hel del om den gamla Ice-T-dängan Survival of the Game. Fast med mer terror-stuk och av betydligt högre kvalitét. Förvånsvärt bra faktiskt, jag hade rätt höga förväntningar och blev ändå positivt överraskad. Tre familjefäder och Vietnamveteraner har blivit så vana vid våld att de har utvecklat ett psykotiskt beteende. Till sin stuga i bergen brukar de föra personer som de har kidnappat, terrorisera dem och släppa dem för att sedan med vapen jaga dem som djur. Vad de inte räknat med var att pappan till kvinnan de våldtog för många år sedan också berfinner sig i området, reda att utkräva sin hämnd och göra jägarna till de jagade. En på alla sätt välgjord, nervig och spännande film med snyggt foto som verkligen gör sin rätt på VTC:s fint letterboxade utgåva. Kan man acceptra John Philip Law som terrorman-light är det bara att luta sig tillbaka och njuta av en riktigt kanonrulle.

Flickfängelset - Fullkomligt idiotisk, men ack så ljuvlig, kvinnofängelsefilm av regissören Tim Kincaid, känd för diverse cheap trashfilm och bögporr. Filmen saknar nästan helt handling och består till största del av små korta episoder, som i de flesta fall inkluderar någon form av sexuellt tvång. Stämningen är både loj och smutsig. På programmet står också discodans, duschscener in absurdum, catfights, taffel-karate, knarkande, skönt åttiotalsmode och ett jävligt fint soundtrack av electro-producenten Man Parrish. På något vänster lyckades översättaren få "you dirty motherfucker" till "din djävla spermadilare"?! Kreativ översättning när det är som bäst. Egentligen en skitdålig film på alla sätt men på nåt sätt lyckades den vinna över mig direkt. Sämre, men betydligt mer underhållande än WIP-rullar oftast är.

Women of Devil's Island - Kuriös blandning mellan WIP och typisk pirat-swashbuckler á la tidigt italienskt sextiotal. Här är det Michèle Mercier som hamnar på straffkoloni hos den onde Paul Müller (som jag börjar se mindre och mindre som en Franco-skådis och mer som ondingen i gamla mossiga äventyrsfilmer). Som tur är kommer ett gäng godhjärtade pirater till Michèle och hennes kumpaners undsättning, nu blir det mindre lidande och förnedring och mer mustiga män och fäktande. Eftersom det är tidigt sextiotal är det såklart en ganska snäll film, det blir lite off screen-piskning, en krokodilattack och lite antydd lusta. Ändå en klart trevlig och mysig film som är väl värd en titt både av fans av kvinnofängelser och gamla äventyrsfilmer.